14

Vargjakten

Postad av Tomas | Arkiverad under Funderingar, Färgbilder, Okategoriserade, Vargen

Vargjakten

Bild från ClipArt.com

Bild från ClipArt.com

Naturfotografen Daniel Arvidsson som skrev det utmärkta inlägget/brevet till vår miljöminister Andreas Carlgren har nu fått ett ”svar” från denne. Svaret består utav ett debattinlägg i Nerikes Allehanda och jag rekommenderar dig att via Daniels blogg läsa detta inlägg.

Jag rekommenderar dig också att läsa Daniels funderingar kring Andreas Carlgrens ”svar”. Daniel Arvidsson har bevisat att han är påläst och kunnig i vargfrågan. Jag tycker att han har gjort ett utmärkt arbete med att belysa denna fråga på ett konkret och nyanserat sätt utan att skapa nya lågvattenmärken i debatten.

Tack för din insatts så här långt Daniel! Det är skönt att se individer som på ett sansat sätt för en dialog inom ett för stunden mycket infekterat ämne.

Jag vill även passa på att infoga lite information från DN som kan vara intressant att läsa:

”Hittills har man inte hittat några kroppsliga defekter på de vargar som sköts vid vargjakten. Kropparna undersöks av Statens veterinärmedicinska anstalt (SVA).

Av 27 vargar som SVA fått in har omkring 20 hittills undersökts. Man räknar med att vara klar med alla i slutet av veckan.

Att svenska vargar till stora delar är inavlade är vetenskapligt dokumenterat, liksom att sådant kan orsaka defekter på djuren. Hur släktskapen är mellan de nu skjutna vargarna återstår att se. DNA-prover tas på alla.

- Men de vargkroppar som hittills undersökts har varit i bra kondition med välutvecklad muskulatur. Inga sjukliga förändringar. Sedan återstår skelettundersökningar som görs av Naturhistoriska riksmuseet, och det är ju möjligt att de hittar något som vi inte ser med blotta ögat, säger veterinär Jonas Malmsten på SVA”.

Tack för att du läste detta inlägg //Tomas

16

Trollharen

Trollharen i den sydostligaste delen av Söderhamns kommun är en av mina favoritplatser. För mig är Trollharen ett andningshål, ett ställe där jag gärna stannar länge för att bara vara. Jag åker ofta dit på hösten när den hektiska sommarperioden är över och färgprakten är som vackrast och havet börjar bli så där härligt oroligt.

Trollharen är ett fiskeläger med en anrik historia och fiskare har bott på platsen sedan 1800-talet. Om du besöker Trollharen rekommenderar jag dig att stanna förbi hos Lars-Ove Flodberg och Trollharens Fisk. Här kan du köpa med dig många av havets läckerheter och jag tycker absolut att du skall prova någon av deras laxsorter.

Du hittar Trollharen knappa sex mil norr om Gävle, håll utkik efter en liten skylt på höger sida några kilometer efter Axmarby .

Bild nummer 3 och nummer 5 gillar jag bäst (samma originalbild men svartvit konverterad i nummer 5). Bild nummer 6 är en beskuren version. Hittar du någon bild du gillar? Skriv gärna och berätta vad du tycker om denna ”trollharen studie”! Samtliga bilder är tagna vid midnatt med slutartider runt 20 – 30 sekunder.

Tack för att du läste detta inlägg //Tomas

Trollharen studie 1

Trollharen studie 1

Trollharen studie 2

Trollharen studie 2

Trollharen studie 3

Trollharen studie 3

Trollharen studie 4

Trollharen studie 4

Trollharen studie 5

Trollharen studie 5

Trollharen studie 6

Trollharen studie 6

10

Is

Formationer skapade av is är vackra att se på och när solen träffar ett stycke is på rätt sätt kan de mest fantastiska ljusscenarion inträffa.

Is är användbart eftersom det kan kyla din läsk, din saft eller varför inte ge din whiskey en lite rundare smak.

Is kan bära dig på den underbara långfärdsturen där du skrinnandes utmed sjön får en stark känsla av att du är ett med naturen.

Is kan lindra din stukade fot eller det svidande bettet.    

Is kan skapa de mest otroliga mönster som senare blir till fantastiska konstverk när de avbildas i din kamera.

Is står för renhet, kraft och skönhet och is måste räknas till ett av naturens underverk.

Is kan också vara jävligt irriterande… 

 

Is, inte alltid så underbart...
Is, inte alltid så underbart…

Tack för att du läste //Tomas

43

Intervju med Terje Hellesø – En av världens bästa naturfotografer

De flesta naturfotografer på våra breddgrader känner till namnet Terje Hellesø. Jag är personligen övertygad om att väldigt många utanför naturfotografin också känner till Terje Hellesø av den enkla anledningen att han förutom att vara en gudabenådad fotograf även berör människor med sin personlighet.

Terje Hellesø är inte rädd för att tala om vad han tycker och hur han känner vilket många gånger känns väldigt osvenskt. Men så är han också norrman, Sveriges bästa naturfotograf.

Jag finner Terjes svar på mina frågor vara mycket givande och intressanta vilket jag hoppas att du som läser detta också kommer att göra. Terje låter mig även publicera tio stycken bilder från honom som inte har publicerats tidigare vilket knappast gör saken sämre.

Jag vill också passa på att rekommendera dig två inlägg på Terjes blogg som ger ytterligare insikt i hur Terje ser på fotografi i stort och i smått.

Det personliga landskapet (från Terje Hellesøs blogg)
Mitt liv som regissör (från Terje Hellesøs blogg)

© Copyright: Terje Hellesø

© Copyright: Terje Hellesø

Då sätter vi igång då!       

TE: Hej Terje! Varför blev du fotograf? Och varför just naturfotograf?

TH: Vet egentligen inte varför jag blev fotograf, men jag visste att jag skulle bli det i det ögonblicket jag höll i min första systemkamera (1979). Att det var naturfotograf kändes självklart då det var naturintresset som fick mig intresserad i att börja fotografera. Men jag hade ett minst lika stort intressen för BILDEN så det var inte tillräckligt intressant för mig att enbart avbilda naturen.

TE: Du är norrman boende i Sverige! Är det någon skillnad på norsk och svensk naturfotografi vad gäller syn- och tillvägagångssätt?

TH: Skillnaden var större förr. Då under 80-talet var norsk naturfoto mer experimentellt och konstnärligt inriktat, medan svensk naturfoto var mer dokumentär och avbildande. Idag tycker jag skillnaden nästan är borta. Jag tycker nog att svensk naturfoto har en mer bred plattform idag än den norska.

Inom svensk naturfoto kan det vara stora skillnader mellan de olika uttryckssätten, medan norsk naturfoto är mer endimensionell. Däremot är norsk naturfoto på snabb väg framåt igen efter ett antal års stiltje och jag tycker att topparna i norsk naturfoto ligger generellt högre än topparna i svensk naturfoto.

© Copyright: Terje Hellesø

© Copyright: Terje Hellesø

TE: Och så blev det Sverige! Var det kärleken? Till Sverige alltså…

TH: Jag flyttade till Sverige (1987) i första hand för att få en ny och större marknad som naturfotograf. På den tiden var marknaden liten i Norge; utvecklingen var kraftig rent bildmässigt, men det var svårt att kunna leva på sitt naturfotograferande. Jag flyttade då till Ängelholm i Skåne, där jag bodde i femton år, innan jag flyttade till Hälsingland och Malin*.

* Notering: Malin Hellesø är Terjes fru och likaledes en otroligt duktig fotograf. Jag undrar om de pratar bild runt matbordet ibland…hmmm…

TE: Du är en väldigt rak och direkt man med stort engagemang. Har det alltid varit så eller är det livets hårda skola som har format dig?

TH: Rak och direkt har jag nog alltid varit; fast det är nog mer min stora entusiasm och brinnande intresse för naturfoto som får mig att bli det. Med åren har jag dock blivit mer tydlig och har lärt mig att lyssna på dem som tillför något. Jag har blivit bättre på att inte låta mig påverkas av de personer som ändå inte gör något.

Genom åren har jag fått ta emot mycket skit men jag blir allt bättre på att inte tappa fokus. Jag har kommit till den insikten att de människor som inte gör annat än att prata skit om andra, eller för den delen ser det som en ambition att förstöra för andra – det är människor som inte mår bra med sig själva.

© Copyright: Terje Hellesø

© Copyright: Terje Hellesø

TE: Om jag säger att svensk naturfotografi ibland kan upplevas som lite likriktad, vad säger du då? I fråga om att vi gärna trampar i varandras fotspår, ibland känns det som att det tar tid innan det händer något nytt under solen.

TH: Det är typiskt svenskt! I Norge agerar man snabbare och ”rycker iväg” på ren iver. Ibland är det en fördel att inte göra något överilat, men å andra sidan åstadkommer man aldrig något särskilt om man inte vågar satsa. Det är tryggt att göra som andra; då kan också andra ge trygg och tydlig feedback tillbaka.

Men har man ambitioner med sitt bildskapande så måste man våga hitta de egna vägarna. Risken är då givetvis att man ibland kan gå vilse; men det hör till spelreglarna. Det är ju enbart från de som ibland går vilse som man kan få en bra helhetsbild.

TE: Skulle svensk naturfotografi må bra av att bli mer gränsöverskridande? Skulle Pieter Ten Hoopen kunna göra Terje till en bättre naturfotograf och skulle Terje kunna göra Bingo Rimér till en bättre flickfotograf?

TH: Säkert! Om man nu vill. Pieter är ju på många sätt redan naturfotograf och gör riktigt spännande landskapsbilder. Jag kan hitta mycket inspirerande tankar i hans bildskapande.

Om jag sedan skulle kunna göra Bingo till en bättre flickfotograf vet jag inte. Först måste jag ju veta om Bingo har de ambitionerna att vilja utveckla sitt fotograferande. Men bra bilder är i vilket fall som helst bra bilder, oavsett om det är naturfoto, reportagefoto eller flickfoto.

TE. Vad är bra naturfotografi?

TH: Bra naturfotografi engagerar, attraherar, berättar! Men jag vill se fotografen i bilderna – anonyma avbildningar på natur som jag redan sett tusentals gånger är inte bra! En bra naturbild ska kunna förmedla något aktivt till mig; en stämning eller ett ställningstagande, ett temperament eller en poetisk upplevelse.

TE: Hur har synen på teknik inom naturfotografin förändrats under de år du har varit aktiv?   

TH: Det beror på hur man definierar teknik; om det handlar och utrustningen eller bilden. Inom båda sektorerna har det skett mycket däremot. Efter att det digitala fick sitt genomslag så har en helt annan typ av naturbilder blivit möjliga att göra. Idag ser man djurbilder, flyktbilder på fåglar, insekter i närbild – som man aldrig fick se på den analoga tiden.

Fotograferna kan idag chansa, sprutmåla, klicka hejvilt – vilket öppnar för flera ”omöjliga” bilder. Dessutom har vi bättre närgränser, mer avancerad autofokus, enklare kameror – och sedan alla möjligheter att förbättra i efterhand i datorn. Den felexponerade bilden börjar bli en bristvara…

Under senare år har detta gett en retroeffekt; svartvitt är på väg tillbaka både digitalt och i det analoga mörkrummet, horisonten får vara sned, vignetteringen har fått en renessans, dammet får vara kvar i bilderna. Oskärpa, kromatisk aberration och andra optiska fenomen börjar bli ett bildmässigt uttryckssätt. Imperfect is perfect!

© Copyright: Terje Hellesø

© Copyright: Terje Hellesø

TE: Vilken är din absoluta fotografiska favoritplats i Sverige?

TH: Det kan jag inte svara på; jag har så många. Men det brukar oftast vara en plats i närområdet. När jag bodde i Ängelholm var jag ofta på Sandön, Hallands Väderö eller vid Hovs hallar. När jag bodde i Söderhamn var det ofta Ålsjön och Maden. Eller hos berguvarna eller vargarna! Här i Mullsjö är jag nog oftast ute i områdena runt sjön Brängen väster om Mullsjö.

TE: Varför?

TH: Här finns intressant variation av motiv till alla årstider. Rikt djur- och växtliv och spännande varierat landskap. Kring sjön har jag också mycket sländor. Jag gillar att återkomma till en plats, hur många gånger som helst. Till olika tider på dygnet, olika väder och olika årstider. Är man bara i fokus med sitt bildskapande så hittar man alltid något spännande!

TE: Vilken är din favoritmånad för att utöva fotografi?

TH: November.

TE: Varför?

TH: Ljuset, tystnaden, det avskalade och färglösa. Det finns tid att samla tankarna, så det blir ett annat djup i bilderna under november. Men annars så fotograferar jag lika mycket hela året. Jag trivs med årsskiftningarna och klagar aldrig, om inte det då blir alldeles för hett under högsommaren. Högsommaren är nog den tiden på året jag gillar minst!

TE: Beskriv din arbetsprocess i fält. Hur tänker du? Planerar du rigoröst eller tar du saker som de kommer? Har du givna mål för vad du skall fotografera eller får ”dagen styra”?

TH: Det är sådana frågor som man besvarar med att skriva en hel bok eller hålla i flertalet kurser eller föreläsningar… Jag tänker jämt; filosoferar, läser intressanta böcker, lyssnar på intressant musik. Hämtar inspiration, infallsvinklar, ”omöjliga lösningar” och annat.

Jag planerar mitt fotograferande rigoröst när jag inte fotograferar, och när jag fotograferar så tänker jag så lite som möjligt! Jag kan vara förvånansvärt snabb när jag fotograferar; men jag kan samtidigt sitta hur länge som helst för att vänta på att ett djur ska komma, eller göra som jag vill.

Oftast har jag givna mål om plats jag ska fotografera på, och vilka motiv jag förväntas kunna arbeta med. Men sedan är jag oerhört öppen för vad tillfället kan erbjuda. Jag är inte ”väderkänslig”, bilder gör jag när som helst. Det är mellan fotograferingarna man utvecklar sig som fotograf, inte när man fotograferar!

© Copyright: Terje Hellesø

© Copyright: Terje Hellesø

TE: Beskriv din efterkommande bildprocess. Jag har hört att du är en hejare på Photoshop (OBS! viss ironi i denna fråga eftersom Terje enbart använder sin kamera och inga bildbehandlingsprogram).

TH: Jag kan så pass mycket om Photoshop att jag vet hur lätt det är att förbättra, så att jag inte ser någon utmaning i det! Jag är FOTOGRAF, inte programmerare. Bilden sitter redan i kameran! Jag trycker på delete, framför att jobba med bilden i Photoshop!

TE: Vad tycker du om Photoshopprocessade bilder? Finns det några rätt eller fel?

TH: Andra fotografer får givetvis göra vad de vill. Jag gör mina val och hoppas jag respekteras för det. Jag respekterar andra för vad de gör! Men det viktigaste är att man alltid kan stå för det man gjort. Det finns många fotografer som jobbar häcken av sig i Photoshop för att därefter bagatellisera det de gjort, eller i värsta fall förneka det!

TE: Du har alltid haft din speciella Terjestil vilket av många inom naturfotokretsar har setts som för nydanade och i mångt och mycket provocerande. Hur har du orkat att ”bära oket”?

TH: Jag gör det jag vill, och kan då stå ut med mig själv. Skulle jag gjort som alla andra hade jag haft svårare att stå ut med mig själv, vilket är betydligt jobbigare!

TE: Idag ses du som en av de absolut bästa naturfotograferna alla kategorier. Hur känns det?

TH: Det känns givetvis bra och inspirerande. Dessutom med ödmjuk tacksamhet, inte minst! Dessutom tycker jag själv att jag inte är så bra som många andra säger. Och det är ju vad man själv tycker som är det viktigaste. Skulle jag känna mig nöjd och mätt hade jag kunnat lagt av direkt!

TE: Blir du aldrig rädd för att tappa gnistan eller inspirationen?

TH: Nej! Det finns inte på kartan! Det har aldrig skett och kommer givetvis inte ske! Jag gör det jag mest av allt vill göra; hur kan man då tappa gnistan eller inspirationen. Det skulle vara som att sluta andas eller se… Och det går ju inte!

© Copyright: Terje Hellesø

© Copyright: Terje Hellesø

TE: Ge oss som läser detta ett bra tips på hur man får tillbaks förlorad inspiration?

TH: Man förlorar aldrig inspirationen – man bara lurar sig själv att tro att man gjort det! Det finns logiskt nog tider för att fotografera, och tider för att studera. Läsa böcker, lyssna på musik, se på bilder. Man kan självklart bli sliten och trött, men fortfarande så finns ju inspirationen där. Självklart!

TE: När jag går igenom mina bilder efter en tur brukar jag hitta ungefär en duglig bild var tredje minneskort. Hur är det för dig?

TH: Det är olika. Det är sällan jag använder så mycket som tre minneskort. Oftast fyller jag bara ett minneskort – och det ger i snitt runt 200 nya bilder till arkivet. Hittills i januari (t.o.m. 17/1) har jag gjort 250 bilder som jag är riktigt ordentligt nöjd med – sedan finns ju ett antal liknande bilder.

TE: Beskriv vad du är ute efter i en bild? Vilka kriterier styr i ditt urval?

TH: Bildens visualitet och personliga uttryck står högst. I förhållande till detta lägger jag in teknisk lösning och tekniskt uttryck. Givetvis även kompositionen som ska förstärka uttrycket. Mitt ”fingeravtryck” ska också sitta i bilden. Sedan vill jag aldrig upprepa mig; ser ingen anledning att bevisa i bilder ännu en gång det jag redan bevisat innan – jag vill gå vidare.

TE: Du håller mycket kurser, både i grupp och på enskild nivå. Vilken är den vanligaste frågan du får?

TH: Vad jag använder för kamera, om jag har Mac eller PC och vilken kameraväska jag använder. Sedan handlar många frågor om hur många bilder jag gör, hur ofta jag fotograferar. Många frågar också hur mycket jag tjänar…

© Copyright: Terje Hellesø

© Copyright: Terje Hellesø

TE: Vad svarar du på det?

TH: På utrustningssidan är jag kortfattad. På vad jag tjänar är jag tyst, eller så kommer jag med en motfråga. På det andra försöker jag hitta så bra svar som möjligt.

TE: Man brukar ju prata om bildseende. Har alla ett bildseende med skillnaden att vissa kanske inte har hunnit utveckla det lika mycket som andra? Eller är bildseende en begåvning som är få förunnad?

TH: Alla har ett bildseende, men man har olika förutsättningar för att lyfta fram det. Om det är en begåvning tror jag inte; det handlar mer om intresse, miljö, uppväxt och självförtroende. Sedan finns det många som inte har kommit till insikt, fått den rätta guidningen eller till och med blivit vilseledda.

Det är lätt att tro på möjligheterna i en ny avancerad kamera – i stället för att arbeta hårt med att utveckla sitt fotograferande. Ingen blir en bra fotograf på genvägar. Det är inte skorna, shortsen eller tröjan som gjorde Stefan Holm till en bra höjdhoppare!

TE: Är du självlärd eller har du också gått kurser och utbildningar?

TH: Självlärd.

TE: Om jag ber dig berätta vad som inspirerar dig bortsett från fotografi och andra fotografer vad säger du då?

TH: Musik, litteratur, annan bildkonst, intressanta samtal med andra människor, umgänge med familj och vänner, att vistas ute i naturen. Sedan är tanken och filosofin oerhört viktig. Dessutom mediterar jag ofta och gärna. Sedan simmar jag några gånger i veckan, vilket ger mer syre till hjärnan och musklerna. Det ökar inspirationen än mera.

© Copyright: Terje Hellesø

© Copyright: Terje Hellesø

TE: Vilken av dina personliga egenskaper värdesätter du mest när det kommer till ditt fotograferande?

TH: Min entusiasm, energi och barnslighet – i kombination med målmedvetenhet, envishet och fantasi.

TE: Varför då?

Svar: För att det ger mig möjligheterna och lösningarna.

TE: När jag visar mina bilder kommer ibland kommentarer som ”ångestladdat” och mörkt. Varför tror du att vi är så rädda för att närma oss ”mörkret” i det här landet?    

TH: För att vi har blivit bekväma. Så bekväma att vi förlorat den inneboende styrkan naturen gett oss som individ för att överleva av egen kraft. Vi är rädda för mörkret när vi inte längre vet hur vi tar oss ut mot ljuset. Det gör oss sårbara och beroende av andra som kan hjälpa oss ur det.

Tror aldrig vi haft så många rädda och oroliga människor någonsin i Sverige, som vi har idag. Sedan har vi media som genom stora svarta löpsedlar ger näring åt vår rädsla för att de ska sälja mer. All reklam ska få oss att köpa. Rädda och oroliga människor är lättare att påverka – samtidigt vill vi inte vara sårbara, vi vill inte vara beroende av andra. Detta ger oss ångest! Jag tror inte man hittar några vilda djur ute i naturen med ångest…

TE: Har den digitala eran enbart varit till godo för fotografin eller finns det även negativa aspekter som du ser det?

TH: Det mesta har varit till godo. Två saker som inte varit bra däremot är att vi har blivit slarvigare, då det alltid är möjligt att reparera efteråt. Det andra är att vi idag mer sitter framför datorn än något annat. All den tid vi lägger vid datorn, vad gjorde vi under den tiden innan datorn kom? Det är inte konstigt att vi människor får allt mindre tid med att umgås i verkliga livet, med andra människor…

TE: Du driver en blogg som idag har runt 25 – 30 000 besökare per månad. Hur känner du inför det faktum att du besitter ett instrument som faktiskt kan påverka väldigt mycket i samhällsdebatten?

TH: Antalet besökare ökar hela tiden. Nu i januari kommer jag hamna på runt 40 000 besökare. I takt med att besöksantalet ökar så prioriterar jag givetvis bloggen alltmer. Men jag tjänar inga pengar direkt på bloggen, så jag kan inte fortsätta leva på mitt naturfotografi med att enbart blogga.

Men den har en markandsföringsfunktion, jag kan berätta om mig och mitt fotograferande – helt ocensurerat av någon redaktör eller liknande. Men om jag skulle känna att bloggen skulle minska försäljningen av böcker, föreläsningar, kurser, artiklar i tidningar, utställningar mm – då skulle jag sluta blogga direkt.

Jag känner mig däremot oerhört tacksam över det stora intresse min blogg har – och jag tänker givetvis utnyttja detta än mer i samhällsdebatten. Men jag kommer garanterat vara fullständigt opolitisk!

© Copyright: Terje Hellesø

© Copyright: Terje Hellesø

TE: Kommer du att enbart satsa på din blogg nu eller skall du även driva en traditionell webbplats?

TH: En ny hemsida är under arbete. Den blir engelskspråkig, enbart! Sedan fortsätter bloggen på svenska/norska. Jag har en stor publik utomlands som inte hittar till min blogg, av språkskäl – dessa vill jag ju också kunna ge något. Dessutom är ju hemsidan också något att hänvisa till mot kunderna.

TE: Vad är den viktigaste egenskapen för att bli en duktig naturfotograf?

TH: En jämn fördelning mellan naturintresse och konstintresse. Att vara nyfiken och frågvis. Att orka gå omvägar som ger mer på lång sikt. Sedan givetvis en inneboende akademisk ådra; hungern efter att alltid vilja lära sig mer.

TE: Om du hade kunnat få ett bra tips i början av din karriär vilket skulle det då vara?

TH: Det fick jag! Jag var femton år när min mentor Rolf Sørensen sa till mig: ”Det viktigaste Terje, är att du är dig själv hela tiden!” Det har jag sedan hållit.

TE: Art Wolfe tycker att man gott och väl kan kolla på andra fotografer för att sedan göra ”deras bild” men med eget signum. Vad säger du om det?

TH: Det får stå för honom. Jag har tillräckligt med egen fantasi för att inte behöva det. Jag kan inspireras av andras bilder utan att vilja göra bilden själv. Detta gör att jag helhjärtligt och utan några undanliggande karrirärtankar fullt ut kan ge en annan fotograf en helt ärlig kommentar!

Det gör mig heller inget att rosa andra fotografer upp i skyarna – eller att lyfta fram andra fotografer utan egoistiska baktankar.

TE: Du har gett ut tre böcker, Året, Min plats i ljuset och Naturen som fotomotiv. När kommer det en ny bok?

TH: Det är alltid svårt att svara på. ”Naturen som fotomotiv” är på gång i en nyreviderad upplaga. Men det tar tid att skriva klar den, mycket som behöver uppdateras i texterna. Sedan håller jag ju på med projekten ”Svensk skog AB”, ”Persona” och ”Insida” som jag hoppas blir böcker.

Jag har även förhoppningarna att släppa några böcker med djur- och fågelbilder. En förläggare jag känner håller på med dummies till en serie böcker från mig som har den naturfotografiska bilden som röd tråd. En barnbok tillsammans med Malin är under arbete. Dessutom har jag och Malin några gemensamma bokprojekt under planering. Förutom böcker är ett antal undervisningsfilmer under planering.

© Copyright: Terje Hellesø

© Copyright: Terje Hellesø

TE: När du håller dina kurser vad ser du då som det slarvas mest med?

TH: Slaviskt med automatik, autofokus och autovitbalans. Sedan är ISO-värdet alldeles omotiverat för högt. Sedan är många otåliga; man överger motiven för snabbt eller man ger upp i för tidigt skede. Dagens fotografer blir generellt allt sämre på att tåla motgångar.

TE: Berätta lite om fotofestivalen du skall anordna i Mullsjö?

TH: Den går av stapeln 4-10 juni 2011. Flera av de bästa och mest kända fotograferna i världen kommer hit. Det blir föreläsningar, workshops och utställningar. Sedan blir det fotoböcker, signeringar och andra happenings. Planketutställning, lokala fotograftalanger och även de lokala fotoklubbarna.

Några större grupputställningar är också på gång. I mars 2010 är hemsidan ute, därefter även en blogg. Det kommer ut en tidskrift till festivalen och även en bok. Vi är just nu i full gång med att hitta rätt organisationsform och vi avvaktar också politikernas beslut nu i slutet på januari. Vi räknar med att vara i full gång från början av februari. Det blir en festival där bilderna och fotograferna står i centrum – inte prylarna! Vi räknar med minst 10 000 besökare.

TE: Vilka kända fotografer kommer vi att få se där?

TH: Det är inofficiellt tills hemsidan ligger ute och vi har skriftliga avtal med de olika.

TE: Hur ser 2010 ut i grova drag för Terje Hellesø?

TH: Mer eller mindre fullbokat. Fotokurser i Mullsjö, Grövelsjön, Gräftåvallen, Kalix, Åland och Norge. Föreläsningar på olika ställen i Sverige, Norge och Finland. Resor till Fårö, Samsø, Gran Canaria och Norge. Ett antal större fotoprojekt. Uppstarten av Förenade Naturfotografer. Arbete med Mullsjö International Photo Festival. Intressanta möten i Naturfotograferna/N och PhotoNatura.

Planering av årsmötet i /N här i Mullsjö i april. Planering av ett nytt gemensamt möte i Grövelsjön mellan /N och systerorganisationerna i Norge och Danmark. Samarbete med mina kollegor Anders Geidemark, Pål Hermansen och Erik Malm. Med mera. Jag är även fast redaktionell medarbetare i den nystartade naturfototidskriften Natur & Foto. Dessutom är halva 2011 på väg att fullbokas.

TE: Avslutningsvis Terje, berätta lite om FN (Förenade Naturfotografer)

TH: Tom Svensson startade en grupp på Facebook som ska samla naturfotografer som vill ta mer aktiv ställning i naturskyddsfrågorna. Han hörde av sig och frågade vad jag tyckte. Jag berättade då att jag gått med samma idé under en tid. En paraplyorganisation som ska samla samtliga naturfotografer i Sverige. En stor organisation som blir en maktfaktor och som också blir en tillfrågad debattör i aktuella naturskyddsfrågor. Man kan säga att den aktuella vargjakten har framskyndat initiativet.

Däremot är vi naturfotografer inte enbart intressanta eller kan bidra till debatten inom detta området. Även inom kulturlivet upplever vi att naturfotograferna negligeras. Jag och Tom Svensson, tillsammans med Mats Andersson har därför nu påbörjat arbetet med detta. Vi har ytterligare ett hundratal naturfotografer som erbjudit sig att hjälpa till under uppstarten.

Det är mycket arbete som är kvar innan vi är klara för att bildas. Vi behöver en målsättning eller stadgar formulerade i textform. Vi behöver utveckla hemsidan på www.forenadenaturfotografer.se. Men vi behöver också lyckas med konststycket att samla även naturfotografer från de mer konservativa kretsarna.

Naturfotograferna är inte vana att samsas – vi är mer ensamvargar som sällan kan enas om något. Kanske är det en orsak till att en sådan organisation ännu inte bildats i Sverige. Många är rädda för det nya, det finns föreningar/forum som är oroliga för att hamna i skymundan. Vilket inte är vår avsikt! Vi vill främja alla, marknadsföra de olika föreningarna, forumen, tidningarna, bokförlagen och bildbyråerna som berör ämnet naturfoto.

Någon har uttryckt att jag fått storhetsvansinne med att ta initiativet till FN… Om vi lyckas fullt ut med FN så bjuder jag på detta. Jag brinner fullständigt för naturfotografin, det vet de som känner mig. Att samla alla, så att naturfotograferna får större betydelse – det är målet.

Antingen det handlar om vår syn på vargjakten, hur vi vill att svenska skogar ska se ut i framtiden, att bokförlagen satsar allt mindre på naturfotoböcker, att naturbilden har så svårt att fullt ut få gehör i konstkretsarna, mm. Därför behövs Förenade Naturfotografer/FN!

Tack så mycket Terje för din tid och dina utförliga och mycket givande svar!

Och tack till dig som besökte denna sida och läste denna intervju //Tomas

18

Soldatliv

Soldatliv

För ett par dagar sedan satt jag och tittade på bilder ur familjens gamla fotopärmar. Det var en salig blandning från resor, högtider samt andra händelser. När jag tog fram en av pärmarna såg jag att det var bilder från min tjänstgöringstid. Naturligtvis började jag att tänka tillbaks på dessa månader och jag började fundera på om inte detta kunde bli nästa inlägg?

Sagt och gjort…

Bilderna är tagna 1991 och har därmed nitton år på nacken. Jag använde en analog Canonkamera (som var ganska gammal redan då), den hade en inbyggd och irriterande ”popup” blixt och den var laddad med Fuji Superia (ISO 400 om jag inte minns fel). 

Bilderna framkallades på ett AGFA papper och jag har skannat de gulbleka kopiorna med en för ändamålet ganska värdelös Epson CX3200 (multifunktionsskrivare). Detta tog en del tid och det blev en ny erfarenhet som var både kul och lärorik. Det du nu kommer att få se är en kavalkad av obskyrt komponerade bilder från en svunnen tid :). Samtliga bilder i detta inlägg kan ses i större storlek i mitt galleri (skrolla ner lite i galleriet för att komma till bilderna).

Undertecknad iförd full stridsutrustning på väg ut på pansarspaning i Eksjötrakten. Foto: T Tillstrand

Undertecknad iförd full stridsutrustning på väg ut på pansarspaning i Eksjötrakten. Foto: T Tillstrand

Då sätter vi väl igång då…

Har du sett filmen Rädda menige Ryan? Då kommer du säkert ihåg de blodiga scenerna där soldater på Omaha beach utan både armar och ben ropade efter mamma strax innan de dog.

När jag ryckte in i det militära ropade jag kanske inte efter mamma men jag tänkte nog allt ”mamma” både en och två gånger. Jag var alldeles övertygad om att dessa månader på ett eller annat sätt skulle ta kål på mig eller åtminstone att de aldrig skulle ta slut för de syntes som en hel evighet. Här stod jag och andra unga män som alla hade mycket olika erfarenheter, mognad och personlighet hopfösta i stor numerär . Detta kommer aldrig att gå vägen!

Jag ryckte in i oktober månad 1991 och kylan hade börjat koppla sitt grepp när jag begav mig till Kungliga Hälsige Regemente eller infanteriregemente 14 inom försvarsområde 21 om du så vill. Regementets motto löd: Fasthet – Förmåga – Förtroende vilket naturligtvis förpliktigar.

Det första som sker vid inryckning är att man beger sig till kompaniets kasern för att samlas i det logement man skall använda under tjänstgöringstiden. Väl där får man av GB (gruppbefäl) tilldelat säng och utrustning/vapenskåp. Därefter förs man på led till förrådsdetaljen för att hämta ut den personliga utrustning som skall användas.

Vilande beväring intill sitt personliga skåp i för stunden bärande civila kläder. Foto: T Eriksson

Vilande beväring intill sitt personliga skåp i för stunden bärande civila kläder. Foto: T Eriksson

Utrustningen bestod av kalsonger, strumpor, underställ, grötställ, handskar, hjälm, kamouflagenät till hjälm, den förhatliga fältspaden, ryggsäck, kniv, liggunderlag, sovsäck, kängor (M90), vapenrock (M90), kamouflagebyxor (M90), vinterrock (M58), skjorta (M58), ”turtleneck” (M90), stridssele, gasmaskväska med gasmask, snuskburk med bestick, kåsa, keps (M58), olles brorsa (vintermössa) persedelpåse samt säkert lite annat smått och gott som jag nu har glömt eller förträngt.

När man kommer innanför dörrarna till förrådet slår en koncentrerad lukt som är oerhört svårbeskriven mot dig, det luktar helt enkelt militär.

Inne i själva förrådsdelen står personalen på lång rad där var och en har hand om en ”utdelningsstation”. Det som imponerar här är att de har så bra koll på vilken storlek man skall ha. I regel kastar de bara ett öga på den sorgeliga lekamen man uppvisar och sedan plockar de ut rätt passande detalj.

När detta är gjort förs man i samma ordning tillbaks till respektive logement. Nu tar man av sig civila kläder och förpassar dessa till sitt personliga skåp sedan tar man på sig militär utrustning. I skåpet förvaras all utrustning inklusive vapen.

Beväringar ur första pluton gör sig redo för övning. Foto T Eriksson

Beväringar ur första pluton gör sig redo för övning. Foto: T Eriksson

Fältvanevecka
Ganska omgående fördes åttonde brigadskyttekompaniet ut på någonting som kallas fältvanevecka.

Mamma, jag vill inte! Jag vill hem!

Detta innebär att samtliga plutoner förs ut i den i den mest ogästvänliga terräng som regementet kan frambringa. Ju mer stenar och rötter desto bättre är det för att genomföra en fältvanevecka inom infanteriet. Fältvaneveckan ser kortfattat ut så här:

1. Mycket marscherande med utrustning.
2. Lite mat som gör dig slö och frysen.
3. Långa dagar med olika typer av vedermödor som tär på ditt psyke.
4. Väldigt lite sömn.

Passa på att vila när tillfälle ges. Foto: T Eriksson

Passa på att vila när tillfälle ges. Foto: T Eriksson

Just sömnen är en intressant del i det hela. Vi hade med oss de klassiska tjugomannatälten och när den första natten kom sa vårt befäl att det var dags att resa tälten.

- Äntligen, sa vi!

Tälten restes i bäckmörker och när den surrykande kaminen var på plats, eldvaktslistan uppgjord och vargtimmen utdelad  gjorde man sig på bästa sätt hemmastadd på den kallfuktiga marken bland stora rötter och stenar (anledningen till att det blev på detta sätt är att trötta, hungriga och smånervösa rekryter har en särledes dålig förmåga att jobba i grupp vilket markant skulle ändras med tiden). Efter ett tag befann man sig i ett halvvaket tillstånd på väg att passera in i drömmarnas värld bara för att abrupt vakna till ”RIV TÄLTET”.

Ett gruppbefäl förbereder dagens övningar. Foto: T Eriksson

Ett gruppbefäl förbereder dagens övningar. Foto: T Eriksson

- Men för i helvete, tänkte man.

Och sedan var det bara att packa ihop och marschera till nästa förläggningsplats. Detta ”mönster” upprepades dag ut och dag in i en vecka. I kombination med för lite mat, dryga övningar och väldigt lite sömn ville de flesta till slut bara döda någon.

Men denna primitiva känsla gick snabbt över när vi var tillbaks på regementet igen och fick ta en lång och varm dusch samt varm mat.

Ibland användes helikopter för trupptransport. Foto: T Eriksson

Ibland användes helikopter för trupptransport. Foto: T Eriksson

Lökmarschen
Eftersom fältvaneveckan har som syfte att kartlägga beväringarnas förmåga att hantera olika situationer under ”icke normala” förhållanden sker naturligtvis en viss selektering. Hur skön än duschen var och hur gott den varma maten än smakade var det ändå några killar som ansåg att ”det här är inget för mig”.

En KB elev och en beväring i samspråk. Bakom dessa syns åttonde brigadskyttekompaniets kasern, nedanför denna genomfördes lökmarschen. Foto: T Eriksson

En KB elev och en beväring i samspråk. Bakom dessa syns åttonde brigadskyttekompaniets kasern, nedanför denna genomfördes lökmarschen. Foto: T Eriksson

Nu skall gudarna veta att det inte är någon lätt match att ta sig ur militärens klor och många åker på vad som kallas TP 300 vilket i princip innebär att du får åka hem, mogna och komma tillbaks med lite mer jävlar anamma. De som i denna tidiga fas av utbildningen sökte att slippa det militära livet på grund av fel anledningar riskerade att få statuera exempel och vandra exempelvis lökmarschen.

Fältmässig utspisning från kantiner. Foto: T Eriksson

Fältmässig utspisning från kantiner. Foto: T Eriksson

Lökmarschen går till på följande sätt: Tid när ”svikaren” skall lämna tillbaks sin personliga utrustning sprids bland mannarna inom kompaniet. Beväringen som skall ”lämna in” får under befäls övervakning packa sin utrustning och ta på sig civila kläder. Sedan förs han ut ur kasernbyggnaden där han får gå utmed kasernen varvid samtliga mannar inom kompaniet hänger ut från fönstren och taktfast vrålar ”lök, lök, lök, lök, lök, lök, lök, lök” samt andra okvädningsord. Detta sker ytterst taktfast och pågår hela tiden medans ”svikaren” vandrar tillbaks till förrådet. Befälet som följer vandraren håller en markerad distans till ”löken” och han genomgår nu den ensammaste tiden i sitt liv.

Delar ur stab- och tross. Kompaniets verkliga hjältar! Foto: T Eriksson

Delar ur stab- och tross. Kompaniets verkliga hjältar! Foto: T Eriksson

Om du har gått nedanför en klassisk infanterikasern vet du hur stor den är och att den är ganska respektingivande. Lägg nu till massor av villt vrålande ”kamrater” som skriker ut att du är en svikare och en dålig kamrat så blir inramningen inte speciellt mycket trevligare.

Vad är då vinsten med detta ganska förnedrande beteende? Jo, för att upprätthålla ”kårandan” har man sitt sätt att kuva dålig moral och gnäll. Fel attityd sprids som en löpeld och man vill tidigt göra en markering att ”smita undan” inte är rätt väg att gå. Om det bara vore att ”packa väskan” likt ryggsäcken till badstranden finns risken att var eller varannan individ skulle åka hem till mamma igen.

Fot och skovård är av yttersta vikt då fötterna tar mycket stryk. Foto: T Eriksson

Fot och skovård är av yttersta vikt då fötterna tar mycket stryk. Foto: T Eriksson

Och har du ställt upp på kollektivets lynchmobbsfasoner kan du ju inte gärna ställa dig till ”smitarna” en vecka senare eller hur? Så det finns flera ganska klara och faktiskt fungerande budskap i detta. Efter fältvaneveckan hade vi väldigt få ”avhopp” och de som var låg nog inom ”godtagbara” anledningar.

Hur betedde då jag mig? Jo, jag stod i ett fönster på tredje våningen och skrek mig hes. Vad trodde du?

Just lök i det här sammanhanget betyder i princip ”en svikare som inte ställer upp för kamraterna”.

Den siste mohikanen på väg ut i strid, valpar och TGB21 syns i bakgrunden. Foto: T Eriksson

Den siste mohikanen på väg ut i strid, valpar och TGB21 syns i bakgrunden. Foto: T Eriksson

Inom armén har man även ett mycket väl redovisat synsätt vad gäller hygien, vett och etikett samt förhållningsätt gentemot befäl och övriga kamrater. Kort hår förespråkades av hygieniska skäl och de flesta var mycket kortklippta. När du t.ex. gör arton dagar i fält i ett svep som vi gjorde under slutövningen med ett (1) duschtillfälle är det väldigt skönt med kort hår. Det duschtillfälle som erbjöds utfördes med hjälp av fältdusch vilket innebär handpump och minimalt med vatten.

 Om du hade för vana att odla tre dagars skäggstubb innan du ryckte in så var detta nu ett minne blott. Grundligt utförd morgontoalett som alltid inkluderade rakning var en självklarhet och anlade du skäggstubb var du tvungen att låta denna växa ut till fullt skägg som skulle bäras under hela tjänstgöringstiden (vilket faktiskt var ett alternativ men som naturligtvis ingen valde). I fält praktiserade man inom infanteriet OVIK vilket står för ”ollonvård i kåsa”.

En ensam spaningssoldat som valt att inte dölja sin närvaro denna gång. Foto: T Eriksson

En ensam spaningssoldat som valt att inte dölja sin närvaro denna gång. Foto: T Eriksson

När det gäller vett och etikett höll man hårt på detta, en självklarhet var att all form av huvudbonad alltid tas av inomhus. Däremot praktiserades alltid ”keps på” utomhus (undantag gjordes i fält under varma förhållanden).

Inom infanteriet praktiseras långa marscher med mycket utrustning. Foto: T Eriksson

Inom infanteriet praktiseras långa marscher med mycket utrustning. Foto: T Eriksson

Som en parantes kan jag berätta att ett av regementets befäl mitt i vintern skulle ha öppnat ett av fönstren på andra våningen i den kasern han befann sig i och skrikit ”keps på” till två beväringar. Den ene av dessa skrek ”skit ner dig” som svar varvid befälet hoppade ut genom fönstret och sprang fram till beväringen och läste lusen av honom. Att kepsen åkte på utan diskussion kanske inte behöver förtydligas. Inom armén tar man hår på sina regler!

Förbrödring samt rekvirering av civil båt för transport. Foto: T Eriksson

Förbrödring samt rekvirering av civil båt för transport. Foto: T Eriksson

Grundutbildning
Efter ett par veckor börjar man som regel bli varm i kläderna. Vi är nu inne i vad som kallas grundutbildning där man helt enkelt skall lära dig grunderna för att bli en god soldat. Samtliga beväringar (meniga soldater) rycker in med samma ”status” med skillnaden att man tillhör olika delar inom kompaniet. Vårt kompani var ett brigadskyttekompani vilket innebar att vi var motoriserade och tränades för anfallsstrid och inte bara traditionell försvarsstrid.

Kompaniet bestod av lite drygt 240 man fördelat på tre skytteplutoner, en stab och trosspluton, en skytte/pansarvärnspluton, samt två fristående PV robotplutoner . En ganska rejäl eldkraft med andra ord! Till detta kom att vi även hade plutonsjukvårdare som också tillhörde kompaniet (om jag inte minns fel).

Hygienen måste skötas även i fält. Foto: T Eriksson

Hygienen måste skötas även i fält. Foto: T Eriksson

Under den inledande tiden kartläggs beväringarna för att man skall kunna sätta rätt man på rätt plats. Vem skall vara GRG-skytt (granatgevär) och vem skall vara laddare? Vem skall vara KSP-skytt (kulspruta) och vem skall vara laddare? Vilka skall uttas till prickskyttar och vilka skall uttas till gruppsjukvårdare? Och så vidare…

GRG (granatgevär)

GRG (granatgevär). Bild från Wikipedia

Jag började min utbildning i första skyttepluton där jag uttogs till gruppsjukvårdsman för första skyttegrupp. Detta innebar att jag specialutbildades på regementets sjukvårdsskola (en mycket givande utbildning ledd av ett kvinnligt befäl som var oerhört duktig i sin roll). Efter några månader omflyttades jag och en annan beväring (från andra skyttepluton) till kompanispaningsgruppen eftersom de led av vissa ”skador och motivationsproblem”.

KSP58 (kulspruta modell 58)

KSP58 (kulspruta modell 58). Bild från Wikipedia

En notering är att jag och den andra beväringen utbildades samtidigt på sjukvårdsskolan. Man tilldelar en sjukvårdsman per grupp och en skyttegrupp består av åtta man. Men kompanispaningsgruppen bestod nu av fem man inkluderat mig och beväringen från andra pluton vilket innebar att gruppen nu hade två gruppsjukvårdare på fem individer vilket i och för sig kanske var bra…

Ibland är det snårigt, observera kommunikationsradion där antennen alltid tog i allting. Foto: T Eriksson

Ibland är det snårigt, observera kommunikationsradion där antennen alltid tog i allting. Foto: T Eriksson

Under den första tiden åkte vi ofta till Marmask (Marma skjutfält utanför Älvkarleby i Uppland). Marma läger är ett köldhål mitt i ingenstans där vi bland annat utbildades på skarp ammunition, minering, sprängteknik, p-skottsskytte, ksp skytte och handgranatskastning. Vi genomförde exempelvis mängder av jaktskott och eldstöt. Detta går ut på att gruppen (åtta man) startar på ett led i hederlig svensk skogsterräng varvid man snabbt börjar röra sig framåt. Befälet befinner sig strax bakom och dirigerar tempo samt ger order om eldgivning. Just tempot är viktigt eftersom du inte vill ha en kamrat bakom dig när eldgivning beordras.

När det är ont om mat tar man vad naturen erbjuder. Foto: T Eriksson

När det är ont om mat tar man vad naturen erbjuder. Foto: T Eriksson

Detta kan naturligtvis tyckas som självklart att ingen ger eld om man har en annan beväring snett framför sig men jag har varit med om att en stressad kamrat på efterkälken avfyrade sin AK4 (automatkarbin) strax bakom mig (övningen avbröts och ”tillrättavisning” utdelades). Med tanke på att detta moment utfördes i naturlig terräng medför det vissa risker.

Kamouflering av stabsvalp. Foto: T Eriksson

Kamouflering av stabsvalp. Foto: T Eriksson

Som en anekdot kan jag berätta att det sades att amerikanska befäl som gästade svenska förband alltid frågade hur många soldater som skadades under en dag vid den här typen av övningar. När de svenska befälen svarade att ingen skadades blev amerikanarna förvånade. I USA genomförde man alltid den här typen av övningar på fält utan ”stock och sten” (i alla fall på den tiden det här begav sig).

Soldater inväntar nya order. Foto: T Eriksson

Soldater inväntar nya order. Foto: T Eriksson

De förbannade KB-eleverna (som sedan blir en i gänget)
Det är också under grundutbildningen som beväringarna introduceras för KB eleverna. KB står för kompanibefäl och dessa hade gjort halva sin tid när beväringarna ryckte in. En KB elev gör 15 månader, ett gruppbefäl gör 12 månader och en vanlig beväring gör 7.5 månader.

Glad KB elev som närmar sig slutet på sin tjänstgöringstid. Foto: T Eriksson

Glad KB elev som närmar sig slutet på sin tjänstgöringstid. Foto: T Eriksson

KB eleverna är ytterst motiverade och i regel har de för avsikt att fortsätta i en militär bana. KB eleverna svävar lite ovanför gruppbefäl och framförallt vanliga soldater, i alla fall initialt. KB eleverna är perfekta människor som alltid går spikraka i ryggen och använder stärkelse till kepsen för att den skall hålla perfekt form. KB eleverna huserar högst upp i kasernen och där råder lite av ”Lundsbergsanda”.

Det gäller att ha koll på sin utrustning, framförallt i fält. Foto: T Eriksson

Det gäller att ha koll på sin utrustning, framförallt i fält. Foto: T Eriksson

Ett kännetecken för en KB elev är att de har väldigt långa och smala fingrar. Dessa använder de vid visitation av vapen efter rengöring. I regel återvänder man på en torsdag till regementet efter avslutad övning. Vapenvård samt vård av övrig utrustning inleds omgående och det spelar ingen roll hur sent det är och hur trött man är så skall vapen och annan personlig utrustning grundligt vårdas.

Att kunna hantera en yxa är alltid bra. Den här gruppchefen har genomfört soldatprov (märke på höger bröstficka) samt kastat minst en skarp handgranat (en sprint syns i vänster bröstficka). Foto: T Eriksson

Att kunna hantera en yxa är alltid bra. Den här gruppchefen har genomfört soldatprov (märke på höger bröstficka) samt kastat minst en skarp handgranat (en sprint syns i vänster bröstficka). Foto: T Eriksson

När du har putsat in absurdum är det dags för visitation och detta utförs i regel av en KB elev. Det är under vapenvisitationen KB eleven använder sina exceptionellt långa fingrar. På något onaturligt sätt lyckas denne alltid få in ett finger i mekaniken där det inte skall gå att få in ett finger och naturligtvis hittar han smuts vilket innebär ny isärplockning och fortsatt vårdande. När klockan är ”mitt i natten” är det här jättekul att genomföra…

Undertecknad står beredd att marschera iväg mot nya mål. Foto: Gruppchef Jangren

Undertecknad står beredd att marschera iväg mot nya mål. Foto: Gruppchef Jangren

Men…

Det är så förbannat värdefullt för unga grabbar att få insikt i att det inte lönar sig att fuska samt att vissa saker måste genomföras på ett korrekt och disciplinerat sätt oavsett hur jobbigt det än kan kännas för stunden.

En spaningsgruppchef tar ut färdväg. Foto: T Eriksson

En spaningsgruppchef tar ut färdväg. Foto: T Eriksson

Jag skall nu ge dig ett annat exempel på ”KB beteende”. Varje fredag utfördes en grundlig städning av logementet (om inte helgövning genomfördes). Samtliga soldater hade huvudområden samt allmänna områden som skulle vara ”kliniskt rena” vid visitation. I själva logementet damtorkas samt våtskuras golven, skåp torkas och alla fönsterbrädor och prång dammas av. Eftersom detta sker under de sista timmarna på fredagen där några timmars helgledighet hägrar är alla ivriga att göra ett snabbt och bra jobb. När städningen är genomförd påbörjas visitation av någon av plutonens KB elever.

Det är viktigt att lätta på klädsel och skor under långa marscher. Foto: T Eriksson

Det är viktigt att lätta på klädsel och skor under långa marscher. Foto: T Eriksson

Vid en av de första logementsstädningarna fick vi erfara vart nivån för detta förfarande kom att ligga. Vi hade genomfört städning enligt vad vi uppfattade som klart godkänt och vi var nöjda med vår prestation när en av plutonens KB eleverna kom för visitation. Han tittade på oss och tog sedan av sig kepsen. Därefter böjde han sig ner och gjorde en svepande rörelse med armen där han snyggt släppte kepsen när handen var i ytterläge varvid kepsen gled efter hela golvet, under alla sängar, till den bortre väggen.

Han gick nu lugnt bort och hämtade kepsen och återvände till oss. Han höll nu upp undersidan på kepsen som på sina håll visade spår av damm varvid han lugnt och sansat sade ”städa om”. Med städa om menas nu inte några drag med borsten under sängarna utan hela logementet skulle grundligt städas om enligt konstens alla regler med försenad permission som följd.

En eld värmer två spaningssoldater. Foto: T Eriksson

En eld värmer två spaningssoldater. Foto: T Eriksson

Vad lär man sig av detta? Jo att alltid göra sitt yttersta i alla lägen samt att tänka ett steg längre…

Men ju mer tid man spenderar tillsammans desto mer sammansvetsad blir gruppen och till gruppen hör även KB eleverna. Efter ett par månader började de lugna ner sig lite men de gjorde aldrig avkall på ordning, reda och nit vilket jag idag är mycket tacksam för.

Ständigt på turné
Eftersom åttonde brigadskyttekompaniet var det enda brigadskyttekompani som utbildades i Sverige under detta år var vi ofta på övning lokaliserad på annan ort. Detta innebar vistelse i b.la. Linköping, Arlanda, Södertälje, Västervik, Eksjö, Strängnäs, Prästtomta, Högbo (Sandviken) och nämnda Marma.

Sovstund. I bilden återfinns arméns ravioli och leverpastej på burk samt den klassiska chokladkakan. Du ser även de röda patronaskarna innehållande ammunition av kaliber 7.62 till AK4. Foto: T Eriksson

Sovstund. I bilden återfinns arméns ravioli och leverpastej på burk samt den klassiska chokladkakan. Du ser även de röda patronaskarna innehållande ammunition av kaliber 7.62 till AK4. Foto: T Eriksson

Vi gick ofta som trupp åt Infanteriets stridsskola som var lokaliserad i närheten av Linköping med Prästtomta som övningsfält. Infanteriets stridsskola utbildar officerare och vi användes som övningstrupp åt dessa. Det intressanta med Prästtomta är att området sägs innehålla all typ av terräng du kan finna i Sverige. Det vill säga från öppna och platta landskap till rejält kuperade områden, en mycket varierad natur med andra ord.

Ryggsäckens axelremmar har satt sina spår. Foto: T Eriksson

Ryggsäckens axelremmar har satt sina spår. Foto: T Eriksson

För att ta oss till de olika övningsplatserna använde vi TGB21 som fortskaffningsmedel. TGB21 står för terrängbil 21 och är designad för att kunna ta två fullt utrustad stridsgrupper (16 man) i dess bakre utrymme. TGB21 har träbänkar där beväringarna sitter rygg mot rygg på två led. På detta sätt kördes vi bl.a. från Gävle till just Prästtomta i en fart av max 50km/t. Vintertid är flaket kallt och under alla årstider reser du under ett öronbedövande buller, jag behöver kanske inte tillägga att man stundtals även domnar i ”de bakre regionerna” under dessa resor.

Men det som inte dödar härdar heter det om jag inte minns fel…

TGB21 med lastad personlig utrustning strax före avfärd till Eksjö. Foto: T Eriksson

TGB21 med lastad personlig utrustning strax före avfärd till Eksjö. Foto: T Eriksson

Inifrån en TGB21 under färd. Soldaterna försöker att sova så gott det går. Foto: T Eriksson

Inifrån en TGB21 under färd. Soldaterna försöker att sova så gott det går. Foto: T Eriksson

En stridsgrupp GRG soldater skall fraktas vidare ut i fält med en TGB21. Foto: T Eriksson

En stridsgrupp GRG soldater skall fraktas vidare ut i fält med en TGB21. Foto: T Eriksson

I fält transporterade vi sedan vår utrustning med arméns bandvagnar.

Två av kompaniets bandvagnar på väg ut i fält. Foto: T Eriksson

Två av kompaniets bandvagnar på väg ut i fält. Foto: T Eriksson

Fadäser och hyss
Naturligtvis sker det en hel del practical jokes under denna typ av förhållanden. Jag kan inte berätta alla men ett par ger jag plats åt.

Chokladkakan
I fält sover man i regel i arméns tjugomanna tält, detta är runda tält med en kamin i mitten. Varje tält gör upp sin eldvaktslista vilket innebär att en lista med de som skall sitta eldvakt skapas. Vaktavbyte sker varje timma och sista vakten går på klockan fem på morgonen.

En kapad stridsvagn. Foto: T Eriksson

En kapad stridsvagn. Foto: T Eriksson

Vid ett tillfälle tyckte en av eldvakterna som hade nattpass att det blev lite långtråkigt varvid han tog fram en av arméns chokladkakor . Han frigjorde denna från sitt papper och smög sedan in den under kalsongerna och mellan skinkorna på killen som låg närmast. Därefter väntade han ett tag så att chokladkakan fick ”mjukna” lite i det stekheta tältet. Sedan följde denna dialog (namnet är fingerat):
- Karlsson!
- Karlsson!
- Mmmmm…
- Karlsson!
- Mmmmm, vad ä de…
- Har du skitit på dig?
- Va! Svarade den sömndruckne Karlsson varvid han i sin trötthet helt logiskt körde in handen mellan skinkorna för att känna efter. Han tog sedan fram handen och luktade på ”resultatet”!
- Va fan, det är ju choklad!!!
Eldvakten skrattade så att han höll på att avlida och sådana här episoder är naturligtvis jätteroliga…

En sovande spaningsgruppchef under de tidiga morgontimmarna. Foto: T Eriksson

En sovande spaningsgruppchef under de tidiga morgontimmarna. Foto: T Eriksson

P-skottet
Det var ofta uttråkade eldvakter som stod för de mest ”kreativa” hyssen. Vid ett tillfälle satt ett av våra gruppbefäl eldvakt när han kom på att ”nu måste det hända något”. För att skapa önskvärd effekt tog han fram övningsammunition till ett p-skott (pansarnäve), vrålade så att alla i tältet vaknade varvid han slängde ner ammunitionen i kaminen. Om du tycker att blixten från din systemkamera är stark när den träffar ditt öga är det ingenting mot den ”ljusbåge” som uppstår när man eldar övningsammunition till ett p-skott.

När alla hade blinkat klart påbörjades fri jakt på eldvakten där sedan alla bestraffningsmetoder var tillåtna.

Leverpastej
En klassiker är att kasta ner en burk av arméns leverpastej i kaminröret till en kamin som eldas. När burken är tillräkligt varm exploderar den med en ljudlig ”puff” varvid någon eller några garanterat vaknar till.

Fadäs med radio
I spaningsgruppen använde vi en större modell av kommunikationsradio som bars på ryggen. Naturligtvis var denna batteridriven och dubbelkontroll av batteristatus genomfördes av ansvarigt gruppbefäl från spaningsgruppen samt från stabsgruppen. Av någon anledning klickade denna kontroll under en av slutövningsdagarna när vårt kompani skulle nedkämpa stridsvagnar från P10 i Västervikstrakten.

En spaningsgrupp på väg mot nya mål

En spaningsgrupp på väg mot nya mål

Som spaningsgrupp låg vi på OP (observationsplats) och hade som uppgift att i ett tidigt skede identifiera och inrapportera fientlig pansaraktivitet till vårt kompani. Under denna övning hölls gruppen mer eller mindre isolerad från övriga kompaniet vilket innebar att vi var tvungna att ha god koll på oss själva och vår utrustning.

Dessa stred kompaniet mot vid flertalet tillfällen. Foto: T Eriksson

Dessa stred kompaniet mot vid flertalet tillfällen. Foto: T Eriksson

Under en eftermiddag konstaterade vi fientlig pansaraktivitet vilket vi nu skulle inrapporteras. Vi hade bytt batteri på vår radio men batteriet visade sig vara i mycket dåligt skick varvid radion omedelbart dog. Detta innebar att stridsvagn efter stridsvagn rullade förbi och fullkomligt körde över första skyttepluton som var min pluton.

Naturligtvis hyllades vi som hjältar när vi senare kom tillbaks till kompaniet…

Det är en lite skrämmande tanke att tänka sig detta scenario under skarpt läge.

Två TGB21 med sina KSP beväpnade "tornskyttar". Foto: T Eriksson

Två TGB21 med sina KSP beväpnade "tornskyttar". Foto: T Eriksson

Givakt manöver nu är skiten över
Den tid som kändes som en evighet vid inryckning rusade i själva verket på som ett expresståg. Jag är glad att vi hade många fältnätter eftersom tiden gick fortare i fält. Det är märkligt hur en sådan brokig samling unga grabbar kan formas att bli en homogen och effektiv enhet där alla fungerar så väl i maskineriet.

Man kan tycka mycket om det militära men jag skulle aldrig vilja ha denna tid ogjord. Vi hade fantastiska befäl  och jag vill nämna kapten Henning som jag aldrig kommer att glömma samt fänrik Lennmalm, fänrik Nylander, fänrik Nilsson och sergeant Makaroff som alla bidrog till en otroligt givande tid. De  var tuffa men rättvisa och det gavs aldrig utrymme till en massa snack och onödig diskussion.

Visste man inte att veta hut innan fick man lära sig detta här och nu och jag kan tycka synd om grabbar som idag inte får lära sig att samverka i grupp under ofta krävande förhållanden. Det är något man har nytta av resten av livet.

Tack för att du orkade ta dig igenom detta korta inlägg //Tomas

Ett VM guld utdelades mitt under brinnande krig. Foto: T Eriksson

Ett VM guld utdelades mitt under brinnande krig. Foto: T Eriksson

16

Förenade naturfotografer mot gemensamma mål

Tillsammans mot gemensamma mål? (texten kommer efter bilden)

Tillsammans mot gemensamma mål?

Tillsammans mot gemensamma mål?

Terje Hellesö, Mats Andersson och Tom Svensson har tagit initiativet till någonting som än så länge går under namnet Förenade Naturfotografer (FN). Ett av de uttalade målen med FN är att på några års sikt samla närapå samtliga av Sveriges cirka 300 000 naturfotografer (från absoluta nybörjare till renodlade proffs) under samma flagg.

Fördelarna med en stor och stark organisation är att den kan bli en maktfaktor i natur- och miljöanknutna frågor likväl som i kulturella sammanhang. Det finns även en tanke på att utöka FN till att bli en internationell organisation.

Personligen hoppas jag naturligtvis på att FN skall bli verklighet och att verkligheten blir sådan som Terje Hellesö, Mats Andersson och Tom Svensson vill att den skall bli. Anledningen till att jag skriver på detta sätt är att jag har största förtroende för dessa herrar, deras inställning till vår natur- och miljö är för mig både sund och helt oklanderlig.

Det jag dock höjer ett varningens finger kring är att efter vad jag har förstått ser Hellesö, Andersson och Svensson sig som initiativtagare och de som kastar in bollen ”till spel”. Sedan skall vi, medlemmarna, bestämma hur bollen bäst skall sparkas för att komma i mål(en).

I den bästa av världar är det här en optimal lösning. Men jag har varit föreningsansluten sedan jag var åtta år (idag är jag 38) och totalt har jag sett hur tio stycken föreningar har fungerat (eller inte fungerat). Problemen har ofta varit a; dålig ekonomi och b; svagt, planlöst och desorienterat ledarskap och föga förvånande hänger många gånger dessa punkter ihop.

Jag kan absolut dra en parallell mellan företagande och föreningsliv. I ett väl fungerande företag tycker jag att ledningen på ett dynamiskt och fängslande sätt har visualiserat målen för gruppen och även själva andemeningen med att man överhuvudtaget driver företaget i fråga. Och detta har man gjort så till den grad att hela gruppen sjuder av entusiasm och ”offervilja”.

”Målet är givet och självklart och nu skall vi med gemensam kraft ta oss dit. Inget skall stoppa oss!”

I ett dåligt fungerande företag har ingen ”kompassriktning” uttalats och alla inom företaget ”seglar” lite som de vill utan att veta vilken kurs som är den bästa för att nå det man uppfattar som ”mening och mål”. Under resans gång resulterar detta i flertalet mindre sammanstötningar för att i regel sluta med en rejäl jättekrasch där hela flottan förliser.

Det jag vill säga med detta är följande: Lägg ut kompassriktningen Hellesö, Andersson och Svensson. Ni är tre högst intelligenta individer med otroligt stort kunnande inom gebiten natur, miljö och naturfotografi. Ni har i alla fall mitt fulla förtroende att ta ut riktlinjerna för FN och skapa stadgar och agenda (eller manifest om ni så vill) att verka efter.

Ni har kunskapen och ni har det sunda förnuftet att göra något riktigt bra av det här. Låt inte FN starta i uppförsbacke på grund av att varenda ”fundamentalist” skall ges tillfälle att initialt göra sin ”dryga” stämma hörd.

”Jag vill att FN skall säga NEJ till all jakt” ”Men jag är ju både jägare OCH naturfotograf”. ”Jag vill att FN skall vara mot bilism” ”Men vi som bor i glesbyggd då jävla storstadsidiot”. ”Jag vill att FN skall vara rödgrönfärgat i politiska frågor” ”Men jag är ju för i helvete blå”. ”Jag vill att FN skall kräva utträde ur EU” ”Men EU är ju det bästa som har hänt oss”. ”Jag vill att FN skall kräva totalt jaktstopp på varg” ”Men jag tycker att vi skall jaga varg för artens bästa”. Unt so weiter…

Mitt råd: Jobba efter devisen take it or leave it.

Skapa dagordningen grabbar, gör det gärna tillsammans med ett fåtal utvalda personer i en ”spetskompetensgrupp” som ni har ett gediget förtroende för (och som har ett dokumenterat kunnande inom det som NI ser som sak- och kärnfrågor). Men bjud inte in hela Sveriges naturfotovärld att tycka sönder detta ”projekt” innan det ens har kommit igång. Utarbeta det som ni ser som självklara FN mål (tillsammans med ”spetskompetensgruppen” om så behövs) och ställ sedan dessa mot en mindre ”kontrollgrupp*” bestående av ”vanligt folk”. När kontrollgruppen* har givit sitt medgivande tycker jag att man kan följa Take it or leave it!

Både ”spetskompetensgrupp” och ”kontrollgrupp*” kan gott redovisas i ett tidigt skede. 

*Med ”kontrollgrupp” menar jag en samling individer som genom sitt jakande eller nekande till ”sak- och kärnfrågor”/”manifest” kan ses som ”fingervisande” för en större massa. Om gruppen består av 60 individer och dessa svarar till 90 procent nekande till att ”FN skall vara mot analogt fotograferande” kanske inte denna del av ”manifestet” är särskilt vettig att försöka samlas kring. MEN, om ni tre nu skulle tycka att FN skall vara mot analogt fotograferande skall ni naturligtvis ta upp detta som en springande punkt där anledning och kringliggande fakta för ert resonemang redovisas. Jag hoppas att du som läsare förstår att detta endast är ett dåligt exempel…

Hellre 100 000 väl sammansvetsade individer som har förstått och ställer sig bakom agendan till hundra procent (i ett tidigt skede) än 300 000 individer som kommer att bråka om namnval, logotyp, färg på webbsida, typsnitt och andra obetydliga skitfrågor (eller totalt idiotiska ”uppstötningar”) i oändlighet. 300 000 internstridande medlemmar blir nog tyvärr ingen maktfaktor att räkna med i långa loppet…

Vän av ordning frågar naturligtvis nu ”Hur kan du veta att det blir 300 000 internstridande medlemmar jädra messerwisser”? Som svar säger jag på detta sätt: Prova att kalla en större mängd människor till ett möte där mötesförklaringen säger att ”Vi skall utarbeta en strategi för ett nytt och för företaget obeprövat koncept” (jag har själv sett ”ungefär detta” på nära håll inom diverse IT projekt). Beskriv mycket kortfattat förutsättningarna för ”projektet” och klargör sedan att ”ord och handlande är fritt”. Eftersom det varken finns projektledare eller en given projektbeskrivning med exempelvis riktlinjer för vem som gör vad, tidsscheman och väldokumenterade etapp- och slutmål, kommer vi ganska snart att fastna i diverse bagateller och stolligheter.

”Skall vi ha tekaka eller Skogaholm till tio fikat?” ”Jag vill ha Skogaholm” ”Men jag vill ju ha tekaka” ”Skall vi ha ost eller skinka till smörgåsarna?” ”Jag vill ha ost” ”Men jag vill ju ha skinka”. Och så vidare…

Eftersom dessa bagateller och stolligheter slukar kvalitetstid, och dessutom retar andra deltagare, har vi snart skapat ett flertal energikrävande varhärdar där allt fler tar ställning för eller mot någonting som absolut inte gagnar slutprodukten i fråga. Så av exempelvis 15 deltagare håller nio stycken på att behandla ”de viktiga frågorna”, tre stycken sitter tyst och iakttar dessa medans de tre sista faktiskt jobbar för att driva projektet framåt. Är detta effektivt?

Kalla gärna detta ett mänskligt beteende som både kan stävjas eller främjas beroende på riktlinjer och ledarskap. ALLA vill ha ett uttalat och starkt ledarskap (även de som inte vill ha det)…

”Som du ser äter vi Tekaka med ost här, take it or leave it!”

Detta var mitt högst personliga tyckande i denna fråga och det är möjligt att jag både missar viktiga saker samt är för färgad av tidigare erfarenheter från både arbetsliv och föreningsliv. Tyck gärna till kring hur du ser på detta. Hur kan man ge FS bästa tänkbara start? Tack för att du läste //Tomas

PS. Grabbar! Om det sedan skulle visa sig, mot all förmodan, att ingen eller få ställer upp på era visioner och ert ”manifest” så har ni i alla fall alltid min fulla respekt för att ni har försökt att göra något istället för att bara snacka som resten av oss gör.

18

Rotavdrag

Rotavdrag

Rotavdrag – En gudagåva till den ohändige…

Tack vare rotavdraget har jag och min familj nu slagit till på ett objekt (se bilder nedan). Vi anser att det är rätt läge att satsa nu, samtidigt tror vi oss kunna spara en hel del pengar genom att göra mycket själva plus att vi då kommer att utnyttja det förmånliga rotavdraget.

Rotavdrag:
Reparation och underhåll samt om- och tillbyggnad räknas som ROT-arbeten och ger rätt till skattereduktion om det utförs i eller i nära anslutning till en bostad som du:
• äger och som du bor i eller har som fritidsbostad
• äger och som dina föräldrar bor i.

Du får däremot inte skattereduktion för att bygga ett helt nytt hus och inte heller för om- och tillbyggnad av nybyggda hus. Med nybyggt hus avses ett småhus som har värdeår fem år eller yngre.

Som du kan se gäller inte rotavdrag vid nybygge eller vid tillbyggnad av nytt hus. Därför var vi tvungna att finna ett begagnat objekt. Dock hade vi som krav att det skulle vara en bostad med möjligheter samt att skicket var ”godtagbart” och att det inte var allt för mycket att göra…

Efter en tids letande fann vi denna underbara byggnad. Vi flyttar in i slutet av denna månad och vi kommer att bo på nedervåningen till att börja med. Men vi räknar med att kunna använda hela huset inom en ganska snar framtid. Jag sitter nu och söker i gula sidorna efter kompetenta hantverkare med F-skattsedel, några förslag…

Tack för att du läste //Tomas

Ännu en bild...

Ännu en bild...

Tack för rotavdraget

Tack för rotavdraget

26

Ett triangeldrama…

Ett triangeldrama…

Ett triangeldrama
Ett triangeldrama

En bild från Grövelsjöfjällen, början av Mars. Vi skidade från Grövelsjöns fjällstation mot kalfjället och Norska gränsen. Det blåste rejält och vinden bet i mitt ansikte men vi genomförde vår tur enligt planerna :). Starkast minne från just denna tur är klättringen från den lilla bron över Grövlan (strax nedanför våffelstugan) upp på kalfjället. Det var en sådan medvind rakt i ansiktet att vi nästan inte kom upp på fjället :))).

(Bilden kan för den som vill ses i större storlek i mitt galleri)

Tack för att du läste //Tomas

32

Nöden har ingen lag

Postad av Tomas | Arkiverad under Funderingar, Gallerirelaterat, Svart vita fotografier, porträtt

Nöden har ingen lag

Ibland måste man lätta på trycket och vissa gånger måste detta ske direkt. Det går liksom inte att vänta eftersom det kan resultera i en ”olycka”.

Min son Oscar valde (som du kan se på bilden nedan) en hel vägg att pinka mot när vi besökte Axmar bruk i somras. Detta för oss osökt vidare till mina ”akututryckningar”. Jag kommer ihåg ett tillfälle när jag och en barndomskompis (Jochum F) blev akut pinknödiga mitt på Gävles centrala torg. Eftersom detta begav sig under juletid hade Gävle stad monterat upp sin sedvanliga julgran relativt centralt på torget.

Detta var en fin och stor gran som lätt rymde två fulltankade och pissnödiga tjugoåringar. Sagt och gjort, vi klev in i granen (som formligen slukade oss) och jobbade oss fram mot dess kamouflerade centrum där vi började uträtta våra behov. Ahhh, härligt med en så centralt belägen pissoar.

Halvägs genom tömningen börjar det blinka blått och vi hör hur bildörrar öppnas varvid en auktoritär mansröst säger ”Kom genast ut ur granen”. Denna uppmaning resulterade i två lite småspaka individer, med barr överallt, som ålar sig ut ur stadens julgran med urinstänk på skorna.

- Vad gjorde ni i granen, frågade farbror blå med hög röst.
- Ingenting, svarade vi på korkat ungdomsmanér.
- Försök inte, vad gjorde ni, fortsatte farbror blå med om möjligt ännu högre röst.
- Vi kissade visst lite i granen, svarade vi spakt.

Nu följde ett långt och eldigt tal om hur eländigt detta uppträdande var och vad förargelseväckande beteende är för något och att vi minsann låg riktigt nära att få följa med till stationen. När den mest energiske av de två blå farbröderna var klar med sitt orerande kom de ändå fram till att det skulle det räcka med en muntlig varning, denna gång! Puuuh och tack!

Lektion ett: Pissa aldrig i stadens julgran!

Nu hoppar vi kvickt vidare till ett annat ”pissminne”. Detta utspelade sig i ungefär samma tidsintervall och faktiskt med samma kompis (hmmm). Vi hade varit på fest centralt i Gävle och vi skulle vidare på lokal. Naturligtvis blir man pinknödig efter allt för många burkar överjäst maltdryck och då måste man ”ta hand om problemet”.

Eftersom detta utspelade sig när vi genomförde militärtjänstgöring var håret kortklippt och vi bar bomberjackor och grova skor (det skulle liksom vara så i början på 90-talet). Och eftersom vi var fullmatade av konstiga idéer samt befann oss väldigt nära RFSL:s lokal i Gävle bestämde vi att vi minsann skulle pissa på bögarnas entrédörr.

Detta var en handlig som krävde stort mod eftersom det var mitt i natten och lokalen var helt tom liksom gatan den låg på. Så där stod vi två sorgliga figurer iförda bomberjackor, grova skor och kortklippt hår och småskrattade åt vår fantastiska handlingskraft när plötsligt en av stadens polisbussar svänger in på tvärgatan.

Jaha, då var det kört då! Nu är det bara att bita i den sura batongen…

Men döm av vår förvåning när bussen rullar förbi och dess styrka bara skrattar genom fönstren.

Lektion två: Pissa gärna på stadens RFSL lokal!

Jag vill naturligtvis kraftigt understryka att jag inte har något som helst mot homosexuella (en av min livskamrats barndomsvänner är homosexuell och det är en kille jag på alla sätt har största respekt för). Detta var en löjlig handling utförd av två ”blåsta” och fega tjugoåringar med alldeles för mycket testosteron rusande i ådrorna. Men det är en intressant iakttagelse att det i alla fall på den tiden spelade roll vart man valde att utföra sina behov…

Tack för att du tog dig igenom detta pissinlägg //Tomas

Nöden har ingen lag

Nöden har ingen lag

20

Infekterad vargdebatt

Postad av Tomas | Arkiverad under Funderingar, Färgbilder, Okategoriserade, Vargen

Infekterad vargdebatt! (du finner en interaktiv fråga i slutet av sidan)

Uppdatering 100108 08:14 

Fem föräldravargar skjutna

Varg (bild från Clipart.com)

Varg (bild från Clipart.com)

STOCKHOLM TT (Gefle Dagblad) Fem föräldradjur har skjutits under vargjakten i Sverige. I reviret Amungen i Gävleborgs län sköts både hanen och honan och där är valparna nu helt ensamma.

Frågan är nu hur ungarna, som är åtta månader gamla, ska klara sig.
- Bedömningen bland de flesta experter, både här och utomlands, är att de är så pass rustade att de kan klara sig. Men det hela är omdiskuterat och vi kommer, om möjligt, att sätta sändare på alla valparna. Det är viktigt inför nästa år att veta hur det går för dem, säger

Olof Liberg, koordinator för det skandinaviska vargforskningsprojektet Skandulv.

Problemet är att det bara finns ett smalt tidsfönster när vargjakt är möjlig. Det måste ske så sent som möjligt på vintern för ungarnas skull, och före mitten av februari innan parningstiden inträder.

Olof Liberg tycker också att det är lite bekymmersamt med de många skadeskjutningarna. Minst fyra av djuren skadesköts och måste eftersökas.

- Det är rätt stor andel, åtminstone om man jämför med älgjakten. Det finns kanske sådana som chansat för mycket när de skjutit. Till nästa år bör man nog fundera på att träna mer på vargtavlor före jakten.

Resultatet från jakten är dock i stort sett förväntat, enligt forskarna.

- Föräldradjuren utgör ungefär en femtedel av populationen, och andelen är ungefär densamma bland de skjutna djuren. Så det är mitt i prick, säger Olof Liberg.

Han och hans kollegor har snabbt gjort en sammanställning av de 27 vargar som skjutits. Jakten är nu avslutad i alla län förutom Örebro där tillstånd fortfarande finns för ytterligare en varg.

Förutom de fem alfadjuren, har 13 ungdjur/valpar i flockarna dödats. Därutöver innefattar listan sex revirmarkerande vargar utan valpar, plus tre kringströvande ensamdjur.

- Resultatet avviker mycket litet från vad man kan vänta sig av en helt slumpmässig avskjutning. Möjligen är det relativt få ensamdjur som skjutits, säger Liberg.

Samtidigt meddelas att förundersökningen om överskjutning av varg i Dalarna under licensjakten har lagts ner.

Jaha, och det första som återigen slår mig är att det inte finns någon som helst koll på att friska djur selekteras från de sjuka som enligt miljöminister Andreas Carlgren var själva anledningen till denna jakt. Här har man urskiljningslöst (eftersom det är fråga om just slumpjakt) skjutit bort friska djur och även alfadjur med valpar.

De många bom- och skadeskjutningarna påvisar än en gång att detta är en jakt som skall utföras av de mest lämpade jägarna och inte den breda och okunniga massan.

Jag personligen tycker att denna farsartade jakt bara blir mer och mer sorglig att beskåda och ta del av.

Tack för att du läste //Tomas  

———————————————————————————————
Uppdatering 100107 22:17

Naturfotografen Daniel Arvidsson har skrivit ett öppet brev till vår miljöminister Andreas Carlgren. Jag och många med mig inväntar med spänning svar från vår minister.

———————————————————————————————
Uppdatering 100107 14:48
 
Se till att du kommer ihåg att skriva på uppropet: Nej till licensjakt på varg. Över 6000st har skrivit på denna lista men det behövs fler namnunderskrifter för att delge en kraftfull markering. Listan kommer att redovisas för miljöminister Andreas Carlgren och berörda politiker inom Miljö- och Jordbruksutskottet.

———————————————————————————————
Uppdatering 100107 10:26

Läs gärna Svenska Naturvårdsverkets Beslut om licensjakt efter varg 2010 (klicka på bilden, öppnas som pdf). Det finns några saker jag initialt funderar på:

Beslut om licensjakt 2010

Beslut om licensjakt 2010

Det står i Naturvårdsverkets beslut om licensjakt på varg (under Rekommendationer / Sändarmärkta vargar) att man önskar att just sändarmärkta vargar inte skjuts. Dock är tyvärr texten väldigt vag:

Naturvårdsverket anser att det är viktigt att licensjakten efter varg sker på ett sätt som minimerar antalet sändarmärkta vargar som fälls. Av detta skäl ombeds jägare som deltar i jakt efter varg att, om möjligt, inte fälla sändarmärkta djur.

Med en sådan text går det naturligtvis alldeles utmärkt att åberopa ”tjock päls” som förklaring till att bland annat just en sändarmärkt hona fälldes i Gävleborg. 

Naturvårdsverkets underlag är en intressant läsning där man till exempel kan läsa följande:

Vilka vargar får fällas?
Varg får jagas oberoende av kön och ålder.

Då återkommer min fråga angående den ”barmhärtighetsjakt” som detta skulle vara fråga om enligt miljöminister Andreas Carlgren (sjuka djur (efter inavel) skall skjutas för att en mer livskraftig vargstam skall kunna fortleva).

Hur selekteras de friska djuren från de sjuka? Alfaparet i Gävleborg var friska med åttamånaders ungar likväl sköts de. Det innebär att två genetiskt friska djur som så väl behövdes nu är borta (där ungarna går en mycket oviss framtid till mötes). Med Naturvårdsverkets skrivning är det inte konstigt att detta kan ske men det häpnadsväckande är att Andreas Carlgren åberopar ”barmhärtighetsjakt” där målsättningen är att ”ta bort” de sjuka djuren.

Snälla, berätta för mig vad jag missar här!  //Tomas

———————————————————————————————
Uppdatering 100106 00:22
Jag tittade på Rapport och hörde där vår miljöminister Andreas Carlgren prata om att lära sig av misstagen från årets vargjakt. Han pratade också om att det är viktigt att vargstammen hålls frisk och att sjuka djur skjuts bort. Han vill finna en väg för att göra ”selekteringen” mer träffsäker (ursäkta ironin) och han vill även finna rätt nivå på hur många jägare som skall få delta i jakten.

Han avslutar med att vargjakten kommer att fortsätta nästa år enligt inslagen väg (dock i förändrad och förbättrad form).

I samma inslag redovisas också att man i Gävleborgs län (dvs. mitt hemlän) har lyckats med ”bravaden” att skjuta bort två genetiskt fullt friska vargar (troligtvis alfaparet enligt GD.se) som till råga på allt hade åttamånaders ungar.

Det skall bli väldigt intressant att se hur Carlgren tar fram en säker metod för att inte årets fars till vargjakt (som går i barmhärtighetens tecken) skall återupprepas.

Så här skriver Aftonbladets ledare, skrivet av Ingvar Persson, om Carlgrens ”barmhärtighetsjakt” (100105):

Carlgren menar att jakten ska sätta stopp för inaveln i den svenska vargstammen. En ren barmhärtighetsgärning. Det är naturligtvis struntprat. Om miljöministerns verkliga avsikt varit att komma åt hjärtfel, rygg och njurskador hos vargarna hade jakten organiseras på ett annat sätt, kanske som en mer generös skyddsjakt.

Personligen frågar jag mig återigen hur selekteringen mellan friska och sjuka djur skall gå till utan att man ingående kontrollerar djuret i fråga. Hjärtfel står lika lite skrivet på djurets vänstra sida som njurskada gör det.

Jag har en ”avvikelse” i mitt hjärta, den är kartlagt av läkare på Gävle sjukhus men det innebär som tur är ingen risk för ”liv och hälsa”. Jag har god kondition och jag löptränar, utövar powerwalk och cyklar regelbundet samt helt obehindrat men vi kommer ändå inte ifrån att jag har en osynlig ”defekt”. För att kartlägga avvikelsen i mitt hjärtas sätt att arbeta var jag bland annat tvungen att genomföra ett belastningstest. Frågan är vad som skiljer mig från vargen när det gäller säkerställandet av en fysiologisk defekt? Snälla berätta den som vet för jag fattar inte riktigt det här, vad missar jag?

Eftersom det bevisligen finns friska djur (vilket ovanstående fadäs så tydligt påvisar) måste det till absolut säkra metoder så att ”fel” varg skjuts och rätt varg får leva vidare så att vi får en stor och stark vargstam i vårt land!

För inte är det väl så att det finns människor som bara vill ta ihjäl alla vargar?  //Tomas

———————————————————————————————
Uppdatering 100105 22:22

Jag tycker även att ni skall läsa Vargens tid och 28 döda vargar blir betydligt fler i efterdödandet

Detta är ett kort utdrag ur texten
-Det är dåligt skjutet mycket utav dem. Man har varit för ivrig att lossa skott helt enkelt, de sitter i både buken och på andra ställen, säger Viggo Nielsen vid länsstyrelsen i Dalarna till SVT Rapport.

Och Viggo Nielsen vet vad jan pratar om. Han gjorde en liten turné i Dalarna och hämtade upp de dödade vargarna som nu ska obduceras.

-Det är ingen precision i det, det visar ju också de eventuella bommar de har gjort, säger Nielsen.

Till Rapport säger han att han tycker att det är något osmakligt över vargjakten:

-Vargarna har inte en chans när de inringas av flera hundra människor. Det är inte jakt, tycker jag. Det handlar mer om att man vill ha bort dem.

———————————————————————————————
Uppdatering 100105 19:57
Jag vill rekommendera två bra länkar för att ni skall få lite mer kött på benen vad gäller denna fråga. Läs sedan mitt inlägg :).

Bronsonbloggen: Några sanningar om vargen, eller: ”Är ni rädda för räv också?”
Mats Andersson: !!!Kalla fakta!!!VARG!!!

———————————————————————————————
Ingen licensjakt på varg!

Låt vargen vara

Låt vargen vara

Jag har tagit ställning när det gäller frågan om licensjakt på varg och jag anser att licensjakt är fel. Den vargpopulation vi har idag tycker jag är alldeles för liten för att jagas över huvud taget. Vi pratar om en grupp individer på cirka 230 djur vilket knappast kan sägas vara mycket om man ser till den yta vårt land består av och den spridning dessa vargar har på denna yta.

Jag vill inledningsvis passa på att tillägga att jag inte bara är en ”proffstyckande” stadsbo som endast sett naturen på vykort. Som gammal tävlingscyklist i mountainbike har jag och mina klubbkompisar från Sandvikens CK tränat hundratals och åter hundratals mil i bland annat skogarna kring just Ockelbotrakten (vargområde i Gästikland). Vi har också ett starkt naturintresse i min familj och jag, min sambo och våra två barn gör många timmar i skog och mark varje år. Lägg därtill mitt naturfotografiska intresse så törs jag säga att jag inte är helt ovan att vistas i det gröna.

Sverige är ett stort land med gles befolkning och vi borde kunna samexistera med vargen när man klarar av det i andra länder. Kanada har till exempel  52 000 – 60 000 vargar enligt International Wolf Center.

Visst är jag väl medveten om att vargen dödar tamboskap och även lössläppta hundar vilket jag också förstår skapar sorg och frustration hos de drabbade. Men jag kommer ändå aldrig att ställa upp på att vargen skall ”skjutas bort” på grund av dessa ”anledningar”. Någonstans måste det vara upp till oss som den intelligentaste varelsen på jorden att visa respekt och bjuda till för att både vi och vargen skall kunna samexistera.

En ofta förekommande anledning till att licensjakten skall genomföras är att vargstammen i Sverige skulle vara inavlad och många djur i beståndet sägs ha olika typer av fysiologiska defekter. Det första jag tänker på om så är fallet är om det står hjärtfel på sidan av den varg som då har ett hjärtfel? Eller står det i pannan? Eller är det så att de 12 000 ”utvalda” jägarna har en hittills okänd förmåga att särskilja just de vargarna med fysiologiska fel från fullt friska djur? Vänligen berätta hur detta fungerar om du har relevant kunskap i frågan.

Jag personligen tror inte för mitt liv att en adneralinstinn jägare är i stånd att se om ett djur har en fysiologisk defekt eller ej. Men det är bara vad jag tror…

Hur går det om man skjuter en individ ur alfaparet (eller båda djuren)? Vad händer initialt med den övriga flocken då? Jag vet inte men det får gärna du som läser detta svara på.   

Så här ser bestånden av varg ut på lite olika platser runt om i världen enligt just International Wolf Center:

Kanada: Cirka 52 000 –  60 000 vargar
USA (Alaska): Cirka 8 000 – 11 000 vargar
USA (övriga delstater): Cirka 5500 vargar

Några Europeiska länder:
Italien: Cirka 500 –  600 vargar
Ryssland: Cirka 50 000 – 60 000 vargar
Turkiet: Cirka 5000 – 10 000 vargar
Bulgarien: Cirka 800 – 1000 vargar
Serbien och Montenegro: Cirka 500 vargar
Rumänien: Cirka 2500 vargar
Ukraina: Cirka 2000 vargar
Litauen: Cirka 600 vargar
Lettland: Cirka 900 vargar
Estland: Cirka 500 vargar
Polen: Cirka 600 – 700 vargar
Grekland: Cirka 200 – 300 vargar
Albanien: Cirka 250 vargar
Kroatien: Cirka 200 vargar
Makedonien: Cirka 1000 vargar
Sverige: Cirka 230 vargar
Finnland: Cirka 250 vargar
Norge: Jag har ingen uppgift
Danmark: Jag har ingen uppgift

———————————————————————————————
Jag vill också passa på att infoga ett utdrag ur Gefle Dagblads ledare idag den 5 januari 2010:

Regeringen har av politiska och inte naturskäl beslutat att vargstammen skall ligga på omkring 210 djur i Sverige och därför har 12 000 jägare under de senaste dagarna samlats i skogarna i fem län, däribland Gävleborgs, för att nedlägga 27 vargar.

Bland andra Världsnaturfonden, WWF, och Naturskyddsföreningen har riktat skarp kritik mot regeringen och hävdar bland annat att beslutet saknade vetenskaplig förankring. Det finns anledning att instämma i kritiken. Beslutet att tillåta licensjakt på varg är ett resultat av hårt jobb från den oerhört starka och framgångsrika jaktlobbyn i Sverige. En stark intressegrupp tillåts ockupera hela denna så viktiga fråga!

Nivån på debatten tenderar också att bli mycket låg. Tråkigt nog, eftersom ingen vinner på överdrifter, oavsett om de kommer från motståndarna eller vargarnas ivrigaste förespråkare. När jakten påbörjades för några dagar sedan urartade den. Från Dalarna rapporterades överskjutning och, liksom i Värmland, några fall av skadeskjutning. Det visar sig bland annat att rapporteringssystemet till Naturvårdsverket inte har fungerat.

Med tanke på hur liten vargstammen är i Sverige kan en överskjutning på bara några få djur få katastrofala följder. Sverige har mycket goda förutsättningar för att ha livskraftiga stammar av stora rovdjur. Men istället har vi, jämfört med andra länder i Europa där det finns varg, oerhört glesa bestånd.

Djur- och naturintresset är stort i Sverige och intresset stannar inte innanför våra egna gränser. Även djurlivet på exotiska platser intresserar och många förfasar sig över den jakt som sker av utrotningshotade djur runt om i världen.

Samtidigt som det ofta och gärna riktas kritik mot andra länders sätt att handskas med sina utrotningshotade rovdjur har vi själva bitvis en helt galen förvaltning av rovdjuren. Det är pinsamt för Sverige som gärna framhåller sig som ett land som värnar om natur och miljö.

———————————————————————————————
Detta gick också att läsa i Gefle Dagblad idag den 5 januari 2010:

Kritik om hetsig vargjakt

Göteborg TT: Efter den skarpa kritiken om allt för hetsig vargjakt i helgen håller även Jägarförbundet med, i alla fall delvis.

- Vad vi funderar på, som är mindre bra, är de påskjutningar som har skett där varg inte har fällts. Vi kommer att följa upp länsstyrelsernas rapporter om hur jakten har genomförts för att se om det till exempel kan behövas några utbildningsinsatser. Det har vi gjort när det gäller björnjakten. Det ligger i vår organisations intresse att det här fungerar, säger Torbjörn Lövbom, ordförande i Jägarförbundets rovdjursråd.

———————————————————————————————
Jag vill passa på att avsluta med ett bra inlägg från Mats Andersson:

- det gäller att vara lite påläst när man ska argumentera för Vargen.

Ofta när jag diskuterat Vargens existens med jägare så har de alltid nämnt sina hundar. Och sagt till mig: tänk på det – du som har/gillar hundar. Vargen tar våra hundar!!! Hur tror du det känns…

 - Så här är dock sanningen. Mellan 2000-2004 så dödades 7.500 hundar. (Agrias statistik)

 • 7.200 dödades i trafiken!

• 84 dödades av rovdjur

• 135 dödades av jägarna själva !!!

 - så vem som är farligast för hundarna visar statistiken väldigt tydligt! Bilarna och jägarna själva.

(Under löshundsjakten körs en hund i timmen ihjäl av bil).

———————————————————————————————
Läs, begrunda och säg vad just du tycker! Tack för att du besökte mig //Tomas

Get Adobe Flash playerPlugin by wpburn.com wordpress themes