20

Soldatliv

Soldatliv

För ett par dagar sedan satt jag och tittade på bilder ur familjens gamla fotopärmar. Det var en salig blandning från resor, högtider samt andra händelser. När jag tog fram en av pärmarna såg jag att det var bilder från min tjänstgöringstid. Naturligtvis började jag att tänka tillbaks på dessa månader och jag började fundera på om inte detta kunde bli nästa inlägg?

Sagt och gjort…

Bilderna är tagna 1991 och har därmed nitton år på nacken. Jag använde en analog Canonkamera (som var ganska gammal redan då), den hade en inbyggd och irriterande ”popup” blixt och den var laddad med Fuji Superia (ISO 400 om jag inte minns fel). 

Bilderna framkallades på ett AGFA papper och jag har skannat de gulbleka kopiorna med en för ändamålet ganska värdelös Epson CX3200 (multifunktionsskrivare). Detta tog en del tid och det blev en ny erfarenhet som var både kul och lärorik. Det du nu kommer att få se är en kavalkad av obskyrt komponerade bilder från en svunnen tid :). Samtliga bilder i detta inlägg kan ses i större storlek i mitt galleri (skrolla ner lite i galleriet för att komma till bilderna).

Undertecknad iförd full stridsutrustning på väg ut på pansarspaning i Eksjötrakten. Foto: T Tillstrand

Undertecknad iförd full stridsutrustning på väg ut på pansarspaning i Eksjötrakten. Foto: T Tillstrand

Då sätter vi väl igång då…

Har du sett filmen Rädda menige Ryan? Då kommer du säkert ihåg de blodiga scenerna där soldater på Omaha beach utan både armar och ben ropade efter mamma strax innan de dog.

När jag ryckte in i det militära ropade jag kanske inte efter mamma men jag tänkte nog allt ”mamma” både en och två gånger. Jag var alldeles övertygad om att dessa månader på ett eller annat sätt skulle ta kål på mig eller åtminstone att de aldrig skulle ta slut för de syntes som en hel evighet. Här stod jag och andra unga män som alla hade mycket olika erfarenheter, mognad och personlighet hopfösta i stor numerär . Detta kommer aldrig att gå vägen!

Jag ryckte in i oktober månad 1991 och kylan hade börjat koppla sitt grepp när jag begav mig till Kungliga Hälsige Regemente eller infanteriregemente 14 inom försvarsområde 21 om du så vill. Regementets motto löd: Fasthet – Förmåga – Förtroende vilket naturligtvis förpliktigar.

Det första som sker vid inryckning är att man beger sig till kompaniets kasern för att samlas i det logement man skall använda under tjänstgöringstiden. Väl där får man av GB (gruppbefäl) tilldelat säng och utrustning/vapenskåp. Därefter förs man på led till förrådsdetaljen för att hämta ut den personliga utrustning som skall användas.

Vilande beväring intill sitt personliga skåp i för stunden bärande civila kläder. Foto: T Eriksson

Vilande beväring intill sitt personliga skåp i för stunden bärande civila kläder. Foto: T Eriksson

Utrustningen bestod av kalsonger, strumpor, underställ, grötställ, handskar, hjälm, kamouflagenät till hjälm, den förhatliga fältspaden, ryggsäck, kniv, liggunderlag, sovsäck, kängor (M90), vapenrock (M90), kamouflagebyxor (M90), vinterrock (M58), skjorta (M58), ”turtleneck” (M90), stridssele, gasmaskväska med gasmask, snuskburk med bestick, kåsa, keps (M58), olles brorsa (vintermössa) persedelpåse samt säkert lite annat smått och gott som jag nu har glömt eller förträngt.

När man kommer innanför dörrarna till förrådet slår en koncentrerad lukt som är oerhört svårbeskriven mot dig, det luktar helt enkelt militär.

Inne i själva förrådsdelen står personalen på lång rad där var och en har hand om en ”utdelningsstation”. Det som imponerar här är att de har så bra koll på vilken storlek man skall ha. I regel kastar de bara ett öga på den sorgeliga lekamen man uppvisar och sedan plockar de ut rätt passande detalj.

När detta är gjort förs man i samma ordning tillbaks till respektive logement. Nu tar man av sig civila kläder och förpassar dessa till sitt personliga skåp sedan tar man på sig militär utrustning. I skåpet förvaras all utrustning inklusive vapen.

Beväringar ur första pluton gör sig redo för övning. Foto T Eriksson

Beväringar ur första pluton gör sig redo för övning. Foto: T Eriksson

Fältvanevecka
Ganska omgående fördes åttonde brigadskyttekompaniet ut på någonting som kallas fältvanevecka.

Mamma, jag vill inte! Jag vill hem!

Detta innebär att samtliga plutoner förs ut i den i den mest ogästvänliga terräng som regementet kan frambringa. Ju mer stenar och rötter desto bättre är det för att genomföra en fältvanevecka inom infanteriet. Fältvaneveckan ser kortfattat ut så här:

1. Mycket marscherande med utrustning.
2. Lite mat som gör dig slö och frysen.
3. Långa dagar med olika typer av vedermödor som tär på ditt psyke.
4. Väldigt lite sömn.

Passa på att vila när tillfälle ges. Foto: T Eriksson

Passa på att vila när tillfälle ges. Foto: T Eriksson

Just sömnen är en intressant del i det hela. Vi hade med oss de klassiska tjugomannatälten och när den första natten kom sa vårt befäl att det var dags att resa tälten.

- Äntligen, sa vi!

Tälten restes i bäckmörker och när den surrykande kaminen var på plats, eldvaktslistan uppgjord och vargtimmen utdelad  gjorde man sig på bästa sätt hemmastadd på den kallfuktiga marken bland stora rötter och stenar (anledningen till att det blev på detta sätt är att trötta, hungriga och smånervösa rekryter har en särledes dålig förmåga att jobba i grupp vilket markant skulle ändras med tiden). Efter ett tag befann man sig i ett halvvaket tillstånd på väg att passera in i drömmarnas värld bara för att abrupt vakna till ”RIV TÄLTET”.

Ett gruppbefäl förbereder dagens övningar. Foto: T Eriksson

Ett gruppbefäl förbereder dagens övningar. Foto: T Eriksson

- Men för i helvete, tänkte man.

Och sedan var det bara att packa ihop och marschera till nästa förläggningsplats. Detta ”mönster” upprepades dag ut och dag in i en vecka. I kombination med för lite mat, dryga övningar och väldigt lite sömn ville de flesta till slut bara döda någon.

Men denna primitiva känsla gick snabbt över när vi var tillbaks på regementet igen och fick ta en lång och varm dusch samt varm mat.

Ibland användes helikopter för trupptransport. Foto: T Eriksson

Ibland användes helikopter för trupptransport. Foto: T Eriksson

Lökmarschen
Eftersom fältvaneveckan har som syfte att kartlägga beväringarnas förmåga att hantera olika situationer under ”icke normala” förhållanden sker naturligtvis en viss selektering. Hur skön än duschen var och hur gott den varma maten än smakade var det ändå några killar som ansåg att ”det här är inget för mig”.

En KB elev och en beväring i samspråk. Bakom dessa syns åttonde brigadskyttekompaniets kasern, nedanför denna genomfördes lökmarschen. Foto: T Eriksson

En KB elev och en beväring i samspråk. Bakom dessa syns åttonde brigadskyttekompaniets kasern, nedanför denna genomfördes lökmarschen. Foto: T Eriksson

Nu skall gudarna veta att det inte är någon lätt match att ta sig ur militärens klor och många åker på vad som kallas TP 300 vilket i princip innebär att du får åka hem, mogna och komma tillbaks med lite mer jävlar anamma. De som i denna tidiga fas av utbildningen sökte att slippa det militära livet på grund av fel anledningar riskerade att få statuera exempel och vandra exempelvis lökmarschen.

Fältmässig utspisning från kantiner. Foto: T Eriksson

Fältmässig utspisning från kantiner. Foto: T Eriksson

Lökmarschen går till på följande sätt: Tid när ”svikaren” skall lämna tillbaks sin personliga utrustning sprids bland mannarna inom kompaniet. Beväringen som skall ”lämna in” får under befäls övervakning packa sin utrustning och ta på sig civila kläder. Sedan förs han ut ur kasernbyggnaden där han får gå utmed kasernen varvid samtliga mannar inom kompaniet hänger ut från fönstren och taktfast vrålar ”lök, lök, lök, lök, lök, lök, lök, lök” samt andra okvädningsord. Detta sker ytterst taktfast och pågår hela tiden medans ”svikaren” vandrar tillbaks till förrådet. Befälet som följer vandraren håller en markerad distans till ”löken” och han genomgår nu den ensammaste tiden i sitt liv.

Delar ur stab- och tross. Kompaniets verkliga hjältar! Foto: T Eriksson

Delar ur stab- och tross. Kompaniets verkliga hjältar! Foto: T Eriksson

Om du har gått nedanför en klassisk infanterikasern vet du hur stor den är och att den är ganska respektingivande. Lägg nu till massor av villt vrålande ”kamrater” som skriker ut att du är en svikare och en dålig kamrat så blir inramningen inte speciellt mycket trevligare.

Vad är då vinsten med detta ganska förnedrande beteende? Jo, för att upprätthålla ”kårandan” har man sitt sätt att kuva dålig moral och gnäll. Fel attityd sprids som en löpeld och man vill tidigt göra en markering att ”smita undan” inte är rätt väg att gå. Om det bara vore att ”packa väskan” likt ryggsäcken till badstranden finns risken att var eller varannan individ skulle åka hem till mamma igen.

Fot och skovård är av yttersta vikt då fötterna tar mycket stryk. Foto: T Eriksson

Fot och skovård är av yttersta vikt då fötterna tar mycket stryk. Foto: T Eriksson

Och har du ställt upp på kollektivets lynchmobbsfasoner kan du ju inte gärna ställa dig till ”smitarna” en vecka senare eller hur? Så det finns flera ganska klara och faktiskt fungerande budskap i detta. Efter fältvaneveckan hade vi väldigt få ”avhopp” och de som var låg nog inom ”godtagbara” anledningar.

Hur betedde då jag mig? Jo, jag stod i ett fönster på tredje våningen och skrek mig hes. Vad trodde du?

Just lök i det här sammanhanget betyder i princip ”en svikare som inte ställer upp för kamraterna”.

Den siste mohikanen på väg ut i strid, valpar och TGB21 syns i bakgrunden. Foto: T Eriksson

Den siste mohikanen på väg ut i strid, valpar och TGB21 syns i bakgrunden. Foto: T Eriksson

Inom armén har man även ett mycket väl redovisat synsätt vad gäller hygien, vett och etikett samt förhållningsätt gentemot befäl och övriga kamrater. Kort hår förespråkades av hygieniska skäl och de flesta var mycket kortklippta. När du t.ex. gör arton dagar i fält i ett svep som vi gjorde under slutövningen med ett (1) duschtillfälle är det väldigt skönt med kort hår. Det duschtillfälle som erbjöds utfördes med hjälp av fältdusch vilket innebär handpump och minimalt med vatten.

 Om du hade för vana att odla tre dagars skäggstubb innan du ryckte in så var detta nu ett minne blott. Grundligt utförd morgontoalett som alltid inkluderade rakning var en självklarhet och anlade du skäggstubb var du tvungen att låta denna växa ut till fullt skägg som skulle bäras under hela tjänstgöringstiden (vilket faktiskt var ett alternativ men som naturligtvis ingen valde). I fält praktiserade man inom infanteriet OVIK vilket står för ”ollonvård i kåsa”.

En ensam spaningssoldat som valt att inte dölja sin närvaro denna gång. Foto: T Eriksson

En ensam spaningssoldat som valt att inte dölja sin närvaro denna gång. Foto: T Eriksson

När det gäller vett och etikett höll man hårt på detta, en självklarhet var att all form av huvudbonad alltid tas av inomhus. Däremot praktiserades alltid ”keps på” utomhus (undantag gjordes i fält under varma förhållanden).

Inom infanteriet praktiseras långa marscher med mycket utrustning. Foto: T Eriksson

Inom infanteriet praktiseras långa marscher med mycket utrustning. Foto: T Eriksson

Som en parantes kan jag berätta att ett av regementets befäl mitt i vintern skulle ha öppnat ett av fönstren på andra våningen i den kasern han befann sig i och skrikit ”keps på” till två beväringar. Den ene av dessa skrek ”skit ner dig” som svar varvid befälet hoppade ut genom fönstret och sprang fram till beväringen och läste lusen av honom. Att kepsen åkte på utan diskussion kanske inte behöver förtydligas. Inom armén tar man hår på sina regler!

Förbrödring samt rekvirering av civil båt för transport. Foto: T Eriksson

Förbrödring samt rekvirering av civil båt för transport. Foto: T Eriksson

Grundutbildning
Efter ett par veckor börjar man som regel bli varm i kläderna. Vi är nu inne i vad som kallas grundutbildning där man helt enkelt skall lära dig grunderna för att bli en god soldat. Samtliga beväringar (meniga soldater) rycker in med samma ”status” med skillnaden att man tillhör olika delar inom kompaniet. Vårt kompani var ett brigadskyttekompani vilket innebar att vi var motoriserade och tränades för anfallsstrid och inte bara traditionell försvarsstrid.

Kompaniet bestod av lite drygt 240 man fördelat på tre skytteplutoner, en stab och trosspluton, en skytte/pansarvärnspluton, samt två fristående PV robotplutoner . En ganska rejäl eldkraft med andra ord! Till detta kom att vi även hade plutonsjukvårdare som också tillhörde kompaniet (om jag inte minns fel).

Hygienen måste skötas även i fält. Foto: T Eriksson

Hygienen måste skötas även i fält. Foto: T Eriksson

Under den inledande tiden kartläggs beväringarna för att man skall kunna sätta rätt man på rätt plats. Vem skall vara GRG-skytt (granatgevär) och vem skall vara laddare? Vem skall vara KSP-skytt (kulspruta) och vem skall vara laddare? Vilka skall uttas till prickskyttar och vilka skall uttas till gruppsjukvårdare? Och så vidare…

GRG (granatgevär)

GRG (granatgevär). Bild från Wikipedia

Jag började min utbildning i första skyttepluton där jag uttogs till gruppsjukvårdsman för första skyttegrupp. Detta innebar att jag specialutbildades på regementets sjukvårdsskola (en mycket givande utbildning ledd av ett kvinnligt befäl som var oerhört duktig i sin roll). Efter några månader omflyttades jag och en annan beväring (från andra skyttepluton) till kompanispaningsgruppen eftersom de led av vissa ”skador och motivationsproblem”.

KSP58 (kulspruta modell 58)

KSP58 (kulspruta modell 58). Bild från Wikipedia

En notering är att jag och den andra beväringen utbildades samtidigt på sjukvårdsskolan. Man tilldelar en sjukvårdsman per grupp och en skyttegrupp består av åtta man. Men kompanispaningsgruppen bestod nu av fem man inkluderat mig och beväringen från andra pluton vilket innebar att gruppen nu hade två gruppsjukvårdare på fem individer vilket i och för sig kanske var bra…

Ibland är det snårigt, observera kommunikationsradion där antennen alltid tog i allting. Foto: T Eriksson

Ibland är det snårigt, observera kommunikationsradion där antennen alltid tog i allting. Foto: T Eriksson

Under den första tiden åkte vi ofta till Marmask (Marma skjutfält utanför Älvkarleby i Uppland). Marma läger är ett köldhål mitt i ingenstans där vi bland annat utbildades på skarp ammunition, minering, sprängteknik, p-skottsskytte, ksp skytte och handgranatskastning. Vi genomförde exempelvis mängder av jaktskott och eldstöt. Detta går ut på att gruppen (åtta man) startar på ett led i hederlig svensk skogsterräng varvid man snabbt börjar röra sig framåt. Befälet befinner sig strax bakom och dirigerar tempo samt ger order om eldgivning. Just tempot är viktigt eftersom du inte vill ha en kamrat bakom dig när eldgivning beordras.

När det är ont om mat tar man vad naturen erbjuder. Foto: T Eriksson

När det är ont om mat tar man vad naturen erbjuder. Foto: T Eriksson

Detta kan naturligtvis tyckas som självklart att ingen ger eld om man har en annan beväring snett framför sig men jag har varit med om att en stressad kamrat på efterkälken avfyrade sin AK4 (automatkarbin) strax bakom mig (övningen avbröts och ”tillrättavisning” utdelades). Med tanke på att detta moment utfördes i naturlig terräng medför det vissa risker.

Kamouflering av stabsvalp. Foto: T Eriksson

Kamouflering av stabsvalp. Foto: T Eriksson

Som en anekdot kan jag berätta att det sades att amerikanska befäl som gästade svenska förband alltid frågade hur många soldater som skadades under en dag vid den här typen av övningar. När de svenska befälen svarade att ingen skadades blev amerikanarna förvånade. I USA genomförde man alltid den här typen av övningar på fält utan ”stock och sten” (i alla fall på den tiden det här begav sig).

Soldater inväntar nya order. Foto: T Eriksson

Soldater inväntar nya order. Foto: T Eriksson

De förbannade KB-eleverna (som sedan blir en i gänget)
Det är också under grundutbildningen som beväringarna introduceras för KB eleverna. KB står för kompanibefäl och dessa hade gjort halva sin tid när beväringarna ryckte in. En KB elev gör 15 månader, ett gruppbefäl gör 12 månader och en vanlig beväring gör 7.5 månader.

Glad KB elev som närmar sig slutet på sin tjänstgöringstid. Foto: T Eriksson

Glad KB elev som närmar sig slutet på sin tjänstgöringstid. Foto: T Eriksson

KB eleverna är ytterst motiverade och i regel har de för avsikt att fortsätta i en militär bana. KB eleverna svävar lite ovanför gruppbefäl och framförallt vanliga soldater, i alla fall initialt. KB eleverna är perfekta människor som alltid går spikraka i ryggen och använder stärkelse till kepsen för att den skall hålla perfekt form. KB eleverna huserar högst upp i kasernen och där råder lite av ”Lundsbergsanda”.

Det gäller att ha koll på sin utrustning, framförallt i fält. Foto: T Eriksson

Det gäller att ha koll på sin utrustning, framförallt i fält. Foto: T Eriksson

Ett kännetecken för en KB elev är att de har väldigt långa och smala fingrar. Dessa använder de vid visitation av vapen efter rengöring. I regel återvänder man på en torsdag till regementet efter avslutad övning. Vapenvård samt vård av övrig utrustning inleds omgående och det spelar ingen roll hur sent det är och hur trött man är så skall vapen och annan personlig utrustning grundligt vårdas.

Att kunna hantera en yxa är alltid bra. Den här gruppchefen har genomfört soldatprov (märke på höger bröstficka) samt kastat minst en skarp handgranat (en sprint syns i vänster bröstficka). Foto: T Eriksson

Att kunna hantera en yxa är alltid bra. Den här gruppchefen har genomfört soldatprov (märke på höger bröstficka) samt kastat minst en skarp handgranat (en sprint syns i vänster bröstficka). Foto: T Eriksson

När du har putsat in absurdum är det dags för visitation och detta utförs i regel av en KB elev. Det är under vapenvisitationen KB eleven använder sina exceptionellt långa fingrar. På något onaturligt sätt lyckas denne alltid få in ett finger i mekaniken där det inte skall gå att få in ett finger och naturligtvis hittar han smuts vilket innebär ny isärplockning och fortsatt vårdande. När klockan är ”mitt i natten” är det här jättekul att genomföra…

Undertecknad står beredd att marschera iväg mot nya mål. Foto: Gruppchef Jangren

Undertecknad står beredd att marschera iväg mot nya mål. Foto: Gruppchef Jangren

Men…

Det är så förbannat värdefullt för unga grabbar att få insikt i att det inte lönar sig att fuska samt att vissa saker måste genomföras på ett korrekt och disciplinerat sätt oavsett hur jobbigt det än kan kännas för stunden.

En spaningsgruppchef tar ut färdväg. Foto: T Eriksson

En spaningsgruppchef tar ut färdväg. Foto: T Eriksson

Jag skall nu ge dig ett annat exempel på ”KB beteende”. Varje fredag utfördes en grundlig städning av logementet (om inte helgövning genomfördes). Samtliga soldater hade huvudområden samt allmänna områden som skulle vara ”kliniskt rena” vid visitation. I själva logementet damtorkas samt våtskuras golven, skåp torkas och alla fönsterbrädor och prång dammas av. Eftersom detta sker under de sista timmarna på fredagen där några timmars helgledighet hägrar är alla ivriga att göra ett snabbt och bra jobb. När städningen är genomförd påbörjas visitation av någon av plutonens KB elever.

Det är viktigt att lätta på klädsel och skor under långa marscher. Foto: T Eriksson

Det är viktigt att lätta på klädsel och skor under långa marscher. Foto: T Eriksson

Vid en av de första logementsstädningarna fick vi erfara vart nivån för detta förfarande kom att ligga. Vi hade genomfört städning enligt vad vi uppfattade som klart godkänt och vi var nöjda med vår prestation när en av plutonens KB eleverna kom för visitation. Han tittade på oss och tog sedan av sig kepsen. Därefter böjde han sig ner och gjorde en svepande rörelse med armen där han snyggt släppte kepsen när handen var i ytterläge varvid kepsen gled efter hela golvet, under alla sängar, till den bortre väggen.

Han gick nu lugnt bort och hämtade kepsen och återvände till oss. Han höll nu upp undersidan på kepsen som på sina håll visade spår av damm varvid han lugnt och sansat sade ”städa om”. Med städa om menas nu inte några drag med borsten under sängarna utan hela logementet skulle grundligt städas om enligt konstens alla regler med försenad permission som följd.

En eld värmer två spaningssoldater. Foto: T Eriksson

En eld värmer två spaningssoldater. Foto: T Eriksson

Vad lär man sig av detta? Jo att alltid göra sitt yttersta i alla lägen samt att tänka ett steg längre…

Men ju mer tid man spenderar tillsammans desto mer sammansvetsad blir gruppen och till gruppen hör även KB eleverna. Efter ett par månader började de lugna ner sig lite men de gjorde aldrig avkall på ordning, reda och nit vilket jag idag är mycket tacksam för.

Ständigt på turné
Eftersom åttonde brigadskyttekompaniet var det enda brigadskyttekompani som utbildades i Sverige under detta år var vi ofta på övning lokaliserad på annan ort. Detta innebar vistelse i b.la. Linköping, Arlanda, Södertälje, Västervik, Eksjö, Strängnäs, Prästtomta, Högbo (Sandviken) och nämnda Marma.

Sovstund. I bilden återfinns arméns ravioli och leverpastej på burk samt den klassiska chokladkakan. Du ser även de röda patronaskarna innehållande ammunition av kaliber 7.62 till AK4. Foto: T Eriksson

Sovstund. I bilden återfinns arméns ravioli och leverpastej på burk samt den klassiska chokladkakan. Du ser även de röda patronaskarna innehållande ammunition av kaliber 7.62 till AK4. Foto: T Eriksson

Vi gick ofta som trupp åt Infanteriets stridsskola som var lokaliserad i närheten av Linköping med Prästtomta som övningsfält. Infanteriets stridsskola utbildar officerare och vi användes som övningstrupp åt dessa. Det intressanta med Prästtomta är att området sägs innehålla all typ av terräng du kan finna i Sverige. Det vill säga från öppna och platta landskap till rejält kuperade områden, en mycket varierad natur med andra ord.

Ryggsäckens axelremmar har satt sina spår. Foto: T Eriksson

Ryggsäckens axelremmar har satt sina spår. Foto: T Eriksson

För att ta oss till de olika övningsplatserna använde vi TGB21 som fortskaffningsmedel. TGB21 står för terrängbil 21 och är designad för att kunna ta två fullt utrustad stridsgrupper (16 man) i dess bakre utrymme. TGB21 har träbänkar där beväringarna sitter rygg mot rygg på två led. På detta sätt kördes vi bl.a. från Gävle till just Prästtomta i en fart av max 50km/t. Vintertid är flaket kallt och under alla årstider reser du under ett öronbedövande buller, jag behöver kanske inte tillägga att man stundtals även domnar i ”de bakre regionerna” under dessa resor.

Men det som inte dödar härdar heter det om jag inte minns fel…

TGB21 med lastad personlig utrustning strax före avfärd till Eksjö. Foto: T Eriksson

TGB21 med lastad personlig utrustning strax före avfärd till Eksjö. Foto: T Eriksson

Inifrån en TGB21 under färd. Soldaterna försöker att sova så gott det går. Foto: T Eriksson

Inifrån en TGB21 under färd. Soldaterna försöker att sova så gott det går. Foto: T Eriksson

En stridsgrupp GRG soldater skall fraktas vidare ut i fält med en TGB21. Foto: T Eriksson

En stridsgrupp GRG soldater skall fraktas vidare ut i fält med en TGB21. Foto: T Eriksson

I fält transporterade vi sedan vår utrustning med arméns bandvagnar.

Två av kompaniets bandvagnar på väg ut i fält. Foto: T Eriksson

Två av kompaniets bandvagnar på väg ut i fält. Foto: T Eriksson

Fadäser och hyss
Naturligtvis sker det en hel del practical jokes under denna typ av förhållanden. Jag kan inte berätta alla men ett par ger jag plats åt.

Chokladkakan
I fält sover man i regel i arméns tjugomanna tält, detta är runda tält med en kamin i mitten. Varje tält gör upp sin eldvaktslista vilket innebär att en lista med de som skall sitta eldvakt skapas. Vaktavbyte sker varje timma och sista vakten går på klockan fem på morgonen.

En kapad stridsvagn. Foto: T Eriksson

En kapad stridsvagn. Foto: T Eriksson

Vid ett tillfälle tyckte en av eldvakterna som hade nattpass att det blev lite långtråkigt varvid han tog fram en av arméns chokladkakor . Han frigjorde denna från sitt papper och smög sedan in den under kalsongerna och mellan skinkorna på killen som låg närmast. Därefter väntade han ett tag så att chokladkakan fick ”mjukna” lite i det stekheta tältet. Sedan följde denna dialog (namnet är fingerat):
- Karlsson!
- Karlsson!
- Mmmmm…
- Karlsson!
- Mmmmm, vad ä de…
- Har du skitit på dig?
- Va! Svarade den sömndruckne Karlsson varvid han i sin trötthet helt logiskt körde in handen mellan skinkorna för att känna efter. Han tog sedan fram handen och luktade på ”resultatet”!
- Va fan, det är ju choklad!!!
Eldvakten skrattade så att han höll på att avlida och sådana här episoder är naturligtvis jätteroliga…

En sovande spaningsgruppchef under de tidiga morgontimmarna. Foto: T Eriksson

En sovande spaningsgruppchef under de tidiga morgontimmarna. Foto: T Eriksson

P-skottet
Det var ofta uttråkade eldvakter som stod för de mest ”kreativa” hyssen. Vid ett tillfälle satt ett av våra gruppbefäl eldvakt när han kom på att ”nu måste det hända något”. För att skapa önskvärd effekt tog han fram övningsammunition till ett p-skott (pansarnäve), vrålade så att alla i tältet vaknade varvid han slängde ner ammunitionen i kaminen. Om du tycker att blixten från din systemkamera är stark när den träffar ditt öga är det ingenting mot den ”ljusbåge” som uppstår när man eldar övningsammunition till ett p-skott.

När alla hade blinkat klart påbörjades fri jakt på eldvakten där sedan alla bestraffningsmetoder var tillåtna.

Leverpastej
En klassiker är att kasta ner en burk av arméns leverpastej i kaminröret till en kamin som eldas. När burken är tillräkligt varm exploderar den med en ljudlig ”puff” varvid någon eller några garanterat vaknar till.

Fadäs med radio
I spaningsgruppen använde vi en större modell av kommunikationsradio som bars på ryggen. Naturligtvis var denna batteridriven och dubbelkontroll av batteristatus genomfördes av ansvarigt gruppbefäl från spaningsgruppen samt från stabsgruppen. Av någon anledning klickade denna kontroll under en av slutövningsdagarna när vårt kompani skulle nedkämpa stridsvagnar från P10 i Västervikstrakten.

En spaningsgrupp på väg mot nya mål

En spaningsgrupp på väg mot nya mål

Som spaningsgrupp låg vi på OP (observationsplats) och hade som uppgift att i ett tidigt skede identifiera och inrapportera fientlig pansaraktivitet till vårt kompani. Under denna övning hölls gruppen mer eller mindre isolerad från övriga kompaniet vilket innebar att vi var tvungna att ha god koll på oss själva och vår utrustning.

Dessa stred kompaniet mot vid flertalet tillfällen. Foto: T Eriksson

Dessa stred kompaniet mot vid flertalet tillfällen. Foto: T Eriksson

Under en eftermiddag konstaterade vi fientlig pansaraktivitet vilket vi nu skulle inrapporteras. Vi hade bytt batteri på vår radio men batteriet visade sig vara i mycket dåligt skick varvid radion omedelbart dog. Detta innebar att stridsvagn efter stridsvagn rullade förbi och fullkomligt körde över första skyttepluton som var min pluton.

Naturligtvis hyllades vi som hjältar när vi senare kom tillbaks till kompaniet…

Det är en lite skrämmande tanke att tänka sig detta scenario under skarpt läge.

Två TGB21 med sina KSP beväpnade "tornskyttar". Foto: T Eriksson

Två TGB21 med sina KSP beväpnade "tornskyttar". Foto: T Eriksson

Givakt manöver nu är skiten över
Den tid som kändes som en evighet vid inryckning rusade i själva verket på som ett expresståg. Jag är glad att vi hade många fältnätter eftersom tiden gick fortare i fält. Det är märkligt hur en sådan brokig samling unga grabbar kan formas att bli en homogen och effektiv enhet där alla fungerar så väl i maskineriet.

Man kan tycka mycket om det militära men jag skulle aldrig vilja ha denna tid ogjord. Vi hade fantastiska befäl  och jag vill nämna kapten Henning som jag aldrig kommer att glömma samt fänrik Lennmalm, fänrik Nylander, fänrik Nilsson och sergeant Makaroff som alla bidrog till en otroligt givande tid. De  var tuffa men rättvisa och det gavs aldrig utrymme till en massa snack och onödig diskussion.

Visste man inte att veta hut innan fick man lära sig detta här och nu och jag kan tycka synd om grabbar som idag inte får lära sig att samverka i grupp under ofta krävande förhållanden. Det är något man har nytta av resten av livet.

Tack för att du orkade ta dig igenom detta korta inlägg //Tomas

Ett VM guld utdelades mitt under brinnande krig. Foto: T Eriksson

Ett VM guld utdelades mitt under brinnande krig. Foto: T Eriksson

Kommentarer (20)

  1. Morgan skriver:

    Ett riktigt bra inlägg, jag tycker allt det verkar som det var en rolig tid och en tid som säkerligen gett dig många roliga minnen. -Bra bilder också!
    Morgan

    • Tomas Eriksson skriver:

      Hej på dig Morgan :)))

      Jodå, man kommer ihåg det roliga och givande så här efteråt. Sedan var det ett bra gäng med mycket härliga personligheter. Jag vill ge dig en medalj också som orkade ta dig igenom detta ”korta” inlägg :)))

      Ha det bra!

      /Tomas

    • 1218 Lindström skriver:

      Vaktsoldat Ksp-skytt 1218 Lindström anmäler sig! ;-)

      Gjorde lumpen på InfSS 1989-90 och trivdes mycket bra. Visst man kommer ihåg de roliga bitarna men visst fanns det tillfällen då det var riktigt tråkigt.

      Det hände en hel del barnsligheter men ibland undrar man om det inte är synd att dagens ungdom missar chansen att umgås med andra grabbar(och tjejer) i egen ålder och att de inte får lära sig ta ansvar för andra än sig själva.

      • Tomas Eriksson skriver:

        Hej på dig Lindström :)

        Kul att se dig här :). Jag håller helt med, det är faktiskt väldigt synd att den allmänna värnplikten försvinner (har väl i princip varit borta ett tag om man ser till hur få som har ryckt in de senaste åren). Jag är för värnplikt men samtidigt förstår jag att vi måste styra munnen efter matsäcken vad gäller både pengar och hotbild. Ryssen är ju mer tandlös idag än när du och jag gick i grönkläder ;).

        Ha det bra!

        /Tomas

  2. Anna Carin skriver:

    Roligt att titta på och att läsa om! Märkligt är dock att när männen talar om sin tid i det militära så är det bara roliga historier och en och anna fadäs, men talar man med pojkarna som befinner sig mitt i sin utbildning så är det bara umbäranden och allmänt lidande… :)
    Jag som inte har gjort lumpen kan finna detta lite spännande och beundransvärt, synd att dagens ungdom inte ens får chansen, knappt de som verkligen vill får chansen att gå denna utbildning som jag tror är nyttig.
    En raritet numera.
    Mvh Anna Carin

    • Tomas Eriksson skriver:

      Jo, men så är det nog. Om jag skulle ha skrivit det här för 19 år sedan när vi ”var mitt i det” så hade nog texten sett helt annorlunda ut. Fasen, man frös, var hungrig och jäkligt trött mest hela tiden. Sedan är det ju mycket som just för stunden kan ifrågasättas och tyckas konstigt men som efteråt ter sig både bra och logiskt. Det är en fråga om att få folk att jobba tillsammans under speciella förhållanden och det är lärorikt, jag har i alla fall haft nytta av det efteråt.

      Jag tappade 12kg i det militära och jag har inte lyckats återskapa dessa än ;)…

      Ha en bra dag nu…

      //Tomas

  3. Karin skriver:

    Yes, jag lyckades också plöja igenom texten =) Verkligen intressant läsning och bilderna är ju hur bra som helst. Det är något visst med de urblekta färgerna, känns liksom mera historiskt. Kul att få en inblick i denna värld som är för mig helt okänd, tror att det ofta är att det snackas minnen grabbar emellan, så man har liksom inte fått höra så mycket.
    Min man hade också sådana där snygga brillor, som man kan se på några av dina bilder, de är verkligen störtcoola. Roliga historier…skulle inte vilja råka ut för den där chokladkakeskämtet, urk! / Ha en bra dag! / Karin

    • Tomas Eriksson skriver:

      Hej på dig :)))

      Bra gjort Kain!!! (jag har inte fattat det här med bloggande än, det skall tydligen vara korta texter ;)). Film är lite speciellt tycker jag och nu blev det ett par moment till som påverkade (papperskopior och skanningen).

      Visst är de snygga, nu några år senare när jag har ”bilglasögon” skulle jag kunna änka mig ett par :))).

      Chokladkakan är dråplig och det finns några grövre historier men de är liksom inte riktigt rumsrena så vi hoppar över dem tror jag :)))

      Ha en bra dag…

      //Tomas

  4. Åke skriver:

    Vilka minnen som väcks till liv! Härligt reportage med många passande bilder till texten. Här har du lagt ner mycket jobb. Intressant att se lite gamla hederliga analoga bilder. Jag tycker det är synd o skam att den allmänna värnplikten slopats. Själv gjorde jag lumpen i Härnösand inom 6:e amfibiebataljonen. Mucho macho! :D

    • Tomas skriver:

      Hej Åke :)))

      Jag tycker som du, det är verkligt trist att värnplikten försvinner. Även om kostnaderna säkert är oförsvarbara hade jag önskat fortsatt allmän värnplikt eftersom jag tror att man kan se en vinst med denna på flera plan. Amfibiebataljonen, det är grejer det :)))

      Ha det bra!

      /Tomas

  5. Marie K skriver:

    Underhållande inlägg! :))) Bra text, som vanligt, och passande bilder, som vanligt!

    Det låter som du trots alla vedermödor uppskattat tiden och faktiskt lärt dig en det. Själv kan jag kallt konstatera att försvaret ska tacka sin lyckliga stjärna för att jag inte gjort lumpen. En annan föddes med uttrycken: Kan själv! och Varför då? på läppen. Detta tillsammans med den envishet och diskussionslystnad jag besatt i 19-årsåldern låter inte som helt lyckad kombination. J-klar vad sur och envis jag kunde vara då, nu är jag bara envis ;) Gick du igenom metamorfosen och blev en redig (smålänskt uttryck) karl under tiden?

    Ha’ de’!

    • Tomas skriver:

      Hej Marie :)))

      Visst lärde man sig mycket, framförallt att gruppen är viktigare än den enskilda individen. Lyckas inte gruppen kommer inte individen att lyckas heller.

      Hahaha…jo i en viss ålder är man ju ”självgående :). Grejen med det militära är att de tar ur dig ”fel inställning” på nolltid och det behöver inte ens ske med kadaverdisciplin :). Med dina egenskaper tror jag faktiskt att du hade blivit en jäkligt bra soldat, envishet är aldrig fel och diskussionslystnaden ”hjälper” de dig med :)))

      Jag blev mindre (i det fysiska omfånget, minus 10 – 12kg :)) och större mentalt. Så visst hjälpte det militära mig och säker många av de andra att komma närmare ”redig karl” även om vi kanske inte fattade det just då :).

      Men…

      Det finns en hel del killar som blir rediga karlar utan genomförd militärtjänstgöring också. Det är mycket en inställnings och mognadsfråga och för min del behövde jag detta, inget snack om saken :).

      Ha en bra dag…

      /Tomas

  6. Magnus skriver:

    Härligt inlägg…man blev påmind :-) man kommer mest ihåg det roliga och det riktigt jobbiga……

  7. Per skriver:

    En bra ”artikel” av dig igen. Mycket man kände igen och en del som ”kom tillbaka” som jag måste ha glömt (förträngt). Kul bilder också. Gjorde lumpen på T2 i Skövde som sjuktransportare ungefär tio år tidigare och jag minns det som en både kul och bra tid.
    /P

    • Tomas skriver:

      Hej Per :)))

      Kul att du gillade denna ”lilla” skrivelse ;). Ja tänk vad detta ämne kan föra samman grabbar, gubbar och äldre gentlemän. Det finns så mycket gemensamma upplevelser att prata om och ålder spelar ingen roll. Farsans eller svärfars upplevelser är i månt och mycket lika aktuella som mina eller en yngre förmågas :))).

      T2, det är ”trängen” va? Vi får träffas och prata av oss någon gång :)))

      Ha det bra idag!

      /Tomas

  8. Lars U skriver:

    Det var nog det längsta blogginlägg jag har läst någonsin, tror jag :) Du har inte funderat på att skriva en bok?

    Hursomhelst mycket bra skrivet och jättefina bilder. Själv har jag ingen relation till dina upplevelser eftersom jag som kronvrak endast gjort 24 timmar i civilförsvaret. Med militär logik blev jag frikallad pga dålig syn och placerad som bilförare i civilförsvaret.

    //Lars U.

    • Tomas Eriksson skriver:

      Hej Lars :)))

      Hahaha…nog blev det ett långt inlägg alltid och jag har nog inte fattat det här med en blogg riktigt (det skall tydligen vara korta inlägg i dagboksform ;)). Jag berömmer dig och alla andra som tog/tar sig igenom detta :))).

      Men du mynnade ut i en alldeles särledes trevlig människa ändå :). Och det är som jag skrev till Marie att en hel del killar blev rediga karlar även utan dessa månader :))).

      Själv behövde jag dem för att ”mogna” :))).

      Ha en bra dag Lars…

      /Tomas

  9. Glenn Bergsten skriver:

    Trevligt inlägg som väcker egna minnen. Vi låg inne samma år, fast jag var vid T2 i Skövde. Även jag en hög med bilder någonstans som nu känns inspirerande att leta fram.
    Hm, undra bara vad två flyttar och 18 år kan ha gjort med de bilderna.

    • Tomas Eriksson skriver:

      Hej Glenn :)))

      Aha, då är du och Per Lisell ”bröder”, han låg också på T2 i Skövde :))). Två flyttar och lång tid kan göra ”sitt” men jag hoppas att du hittar bilderna för det skulle vara kul att se dem :).

      Jag väntar med spänning :)))

      Ha det bra!

      /Tomas

Lämna en kommentar

Get Adobe Flash playerPlugin by wpburn.com wordpress themes